Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Islands språk och litteratur — Nordens stora forntidslitteratur - Intet germanskt språk är så rent som isländskan - Nordisk världslitteratur. En egenartad kultur - Begränsning som ledde till mästerskap - Eddadikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 796 ISLANDS SPRÅK och LITTERATUR _______________
ländskan, så nära ansluter sig till fornspråket och i så
hög grad saknar främmande beståndsdelar. På
isländska kallar man t. ex. ett lokomotiv för »eimreiö»,
som egentligen betyder »ångvagn», ett bibliotek heter
»bokasafn», dvs. »boksamling», osv. I vissa fall har
det varit svårt att hitta lämpliga översättningar,
varför rätt många kan betecknas som inte särskilt
lyckade.
Nordisk världslitteratur
En egenartad kultur
Genom den norska invandringen blev Island
befolkat av handlingskraftiga och frihetsälskande
bondehövdingar, som tog med sig ett rikt arv av myter och
sagor, lagar och hedersbegrepp. Isoleringen under de
långa vintrarna gav dem goda tillfällen till eftertanke,
och när det vårades styrde de äventyrslystna ut på
vågsamma färder, dels till det gamla hemlandet, dels till
de brittiska öama, där de kom i beröring med de
intellektuellt och litterärt ytterst livaktiga kelterna.
Resultatet av dessa sällsynt gynnsamma omständigheter
blev en av de mest egenartade och beundransvärda
kulturer som världshistorien känner. Den var nästan
helt och hållet litterär. I motsats till den övriga
Norden uppstod just ingen bildkonst. Inte heller tycks
man ha brytt sig mycket om musik. För lagar och
samhällsliv hade man det största intresse, men de
självrådiga storkarlarna och slagskämpama hade svårt att
foga sig efter några allmänna normer, och den fria stat
man lyckades bygga upp blev inte långlivad. Helst
tog man rättvisan i egna händer, förhärligandet av
blodshämnden som mannens förnämsta plikt ledde
till förödande släktfejder; det var inte underligt att
kraftresurserna sinade. Men under loppet av några
hundra år hann man skapa en litteratur på vers och
prosa som i sitt slag inte har överträffats.
Begränsning som ledde till mästerskap
Redan Saxo sade om islänningarna att de hade
förmått uppväga sin fattigdom med sitt snille. Deras
fattigdom var av mångfaldig art. Landet var fattigt,
kulturlivet var fattigt, själva litteraturen var fattig i
den meningen att dess ämnessfär inte var vid. Man
skrev om hatet och kärleken, ödet och mannamodet,
men först och främst om äran, det okuvliga begäret
att göra sig gällande bland människorna. När
kristendomen kom med mildare seder och subtilare
tänkesätt skapades utmärkta ting också i den vägen, men
den egentliga guldåldern var förbi. Det var
begränsningen som ledde till mästerskapet.
Den isländska litteraturens enastående värde vilar
huvudsakligen på dess rent konstnärliga förtjänster,
ytterst på själva språket, som både skalder och
prosaförfattare visste att bruka med utsökt skicklighet.
Som prov på hur isländskan låter kan man ta ett par
rader ur Volundkvädet (Ö har sin motsvarighet i eng.
father, p i eng. thing)-.
Skildir bliko Jjeira Deras sköldar blänkte
viÖ inn skarSa måna. vid skenet av månskäran.
Eddadikter
Detta citat ur Eddan, en samling dikter som till
största delen tros härstamma från 800- och 900-talen,
visar den okände skaldens förmåga att i få ord ge en
suggestiv bild av ett natursceneri. Sådant
förekommer ofta i Eddadiktema, men aldrig för sin egen
skull, endast för att skänka glans åt stormän och
stordåd. Bland hjältarna har Sigurd Fafnesbane, Helge
Hundingsbane och Helge Hjorvardsson gett stoff till
praktfulla dikter, och på kvinnosidan framstår särskilt
Brynhild och Gudrun som värdiga motspelerskor. Alla
de uppträdande lever i en heroisk och tragisk värld,
behärskad av ett öde som slår hårt och skonar ingen.
Att göra uppror mot det vore meningslöst, att böja
sig för det vore ärelöst. Hjältens väg är utstakad, och
den måste han gå. Ingen kvinna som är honom värdig
söker hindra honom, hon gör tvärtom allt för att egga
honom. Kärleken är stark som döden, och ofta är det
den som leder till döden. Men klagan ligger inte för
dessa övermänniskor, och klagar de är det för att egga
till hämnd eller för att kungöra sin egen frivilliga färd
till dödsriket.
För en islänning var hållningen allt. Mannaidealet
är framställt i Ha’vamal, Den Höges, dvs. Odens sång:
Tyst och klok munter och vänlig
vare konungason, bland män envar,
och djärv när strid står; medan han sin bane bidar.
Havamal är en mycket innehållsrik dikt, sammansatt
av flera olika delar. De levnadsråd den rymmer är
inte alltid av den höga resning, som citatet antyder.
Det finns också förnumstiga och försiktiga råd, som
påminner om gammal bondevisdom, och även cyniska
uppmaningar till att bruka list och förställning. Men
den förhärskande andan är i bästa mening
aristokratisk. »Bättre börda bär ingen med sig än mycket
mannavett», men att vara alltför vis är heller inte vist.
För sin kärlek skall ingen någonsin klandras: den vise
dukar under medan dåren inte låter sig påverkas.
Endast den som själv är eländig finner sin lust i att håna
och smäda. En bra karl är sällskaplig och vänsäll:
»man är mans gamman.» Att yvas över gods eller
kvinnogunst tillkommer endast dåren. Ett lika säkert
tecken på uselhet är att oroa sig för framtiden,
grubbla och gräma sig: »nöden är som den var.» Man
skall akta sig för att tänka för högt om vårt släkte:
Små sandrevlar, Ej alla män
små svallvågar, fingo samma visdom,
små äro människornas sinnen. Halv är hela vår ätt.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
