Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Judar och judendom — ett skingrat folks historia - Som främlingar bland muhammedaner och kristna - Emancipation, rasantisemitism, sionism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUDAR 1885
sjötrafiken till en början varit så gott som helt
avbruten började judarna inträda i rollen som
handelsför-medlare, vartill de lämpade sig såväl genom sin
religiöst neutrala mellanställning som genom sina
språkkunskaper. Detta var den egentliga begynnelsen till
den utveckling, varigenom judarna fick en historisk
betydelse som handelsfolk.
I det kristna Europa tedde sig judarnas läge under
medeltiden ganska växlande. De var ofta utsatta för
de världsliga monarkernas utplundringsintresse (så
särskilt i Frankrike). Till Tyskland hade judarna
från början kommit huvudsakligen som handlande,
men efter hand tvangs de av myndigheterna att ägna
sig åt penningutlåning och blev därigenom föremål för
hat från befolkningens sida, ett hat som - i synnerhet
från korstågstidens början - underblåstes av de
kristna predikanterna. Förföljelserna i Tyskland
föranledde stora skaror av tyska judar att fly till Polen,
som under medeltiden var ett land där de
behandlades särskilt väl. De medförde dit sin tyska dialekt, en
tyska med inblandade hebreiska ord, den s. k. jiddisch.
I Italien och Spanien, där judarna i yrkeshänseende
inte i så hög grad som norr om Alperna skilde sig
från omgivningen, var under större delen av
medeltiden antisemitismen inte särskilt stark. I Spanien
inträdde en vändning till det sämre vid slutet av
1300-talet, då judarna beskylldes för att ha favoriserats av
den störtade tyrannen Pedro den grymme. 1391 utbröt
pogromer, som kostade massor av judar livet och som
skrämde en hel del av dem att övergå till
kristendomen. Dessa judedop utan inre övertygelse blev
emellertid i det följande en källa till olycka för Spaniens
judar. Kyrkan vakade med misstänksamhet över de
skenkristnas (marranernas) kyrkliga sinnelag, och
angivelser om fortsatt hemligt utövande av judisk
religion ledde till förhör med tortyr och, i händelse av
obotfärdighet, till bränning på bål. Då det befanns, att
marranerna av judarna uppmuntrades till hemligt
judiskt religionsintresse, uppstod hos kyrkans ledande
män en allt starkare iver att få bort judarna ur landet,
och 1492 utfärdade kungaparet Ferdinand och Isabella
ett allmänt utvisningsdekret. De flyende hamnade i
Nordafrika, Italien och Turkiet. Dessa judar (de s. k.
sefardim) behöll länge sitt spanska språk.
1500-talet bragte nya lidanden för Europas judar.
Kejsar Karl V genomförde i sina olika länder ett grymt
inkvisitionssystem för uppspårande och utrotande av
judiska tendenser hos marranerna. Tyska furstar, som
antagit Luthers lära, ansåg sig av sin nya tro manade
att fördriva judarna från områden där de tidigare fått
existera. Och i Kyrkostaten, där judarna under
medeltiden haft en någorlunda fredad tillvaro, fick de pröva
på den katolska motreformationens nit, när Paul IV
1555 befallde, att i städer med judisk befolkning
denna skulle avskiljas från de övriga inbyggarna och
tvingas att bo i ett särskilt, av murar omslutet område,
Denne samaritanske överstepräst från våra dagars Israel ser
ut som om han stigit direkt ur Gamla testamentet.
»ghetto». I Ryssland, där judarna under medeltiden
levat under rätt mycken tolerans, bröt på 1500-talet
en judefientlig politik igenom.
Emancipation, rasantisemitism, sionism
Upplysningstidens toleransidéer medförde undan
för undan bättre tider för judarna. I England gjorde
sig sådana tendenser jämförelsevis tidigt gällande, i
det att redan 1664 den frisinnade Karl II utfärdade ett
frihetsbrev för judarna, och under 1700-talet
utvecklade sig förhållandena där ytterligare i en för judarna
förmånlig riktning, så att kontinentala judar i
avsevärd utsträckning emigrerade till detta land. Även i
Holland levde vid denna tid judarna i ganska fria
förhållanden. I Toscana, vars hamnstad Livorno inneslöt
ett betydande judiskt befolkningselement, fick
judarna under 1700-talet rätt stor rörelsefrihet. I Sverige
var det genom Gustav III som de nya, frisinnade
idéerna bröt igenom: 1782 erhöll judarna rätt att bosätta
sig i de tre städerna Stockholm, Göteborg och
Norrköping.
En radikal brytning med alla tidigare
inskränkningar i judarnas rätt innebar det, när franska
revolutionen gav judarna full medborgarrätt, 1790. I de länder,
som tack vare Napoleons segrar blev organiserade efter
franskt föredöme, genomfördes också den judiska
likställigheten. Utvecklingen i denna riktning avbröts
genom Napoleons fall och den därpå följ ande reaktionen.
Men efter 1848 följde det ena landet efter det andra
Frankrikes exempel och gav judarna medborgerlig
likställighet (Sverige 1870).
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
