Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julen — midvinterblot och kristen jul - Jultomten - Julen och döden - Julen — släktgemenskapens fest - Julgran och julklappar - Den kristna julen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 JULEN _______________________________________
Rydberg och målarinnan Jenny Nyström. Den
rödklädda, vänliga tomten, som kommer med julklappar
till alla snälla barn, är en sen tids uppfinning. Själva
tomtegestalten har dock urgammal hemortsrätt i
svensk folktro. Men den gammalnordiska tomten
-som har sitt namn av att han uppehöll sig på
gårdstomten - var en ganska bister liten herre i sin gråa
klädnad, och det gällde att stå väl med honom. Eljest
kunde han bringa olycka över gården. Särskilt vid
helgerna var det av vikt att man satte ut mat till honom.
Om man inte misskötte honom, blev han gårdens
ovärderliga väktare, siare och skaffare.
Julen och döden
Fastän det ter sig egendomligt för nutida människor,
hörde tomtetron delvis in under arten av
dödsföreställningar. I religionshistorien kan man följa en linje,
som mer eller mindre tydligt bärs upp av tanken på
de avlidna och deras andar. Kring dem är samlad en
skara dödsväsen av skilda slag, bland dem tomten.
Julen har också sedan gammalt varit en dödsfest.
I en uppteckning från Uppland heter det, att
tomtarna är de döda, som tidigare bott på gården. Den
uppfattningen lever ännu kvar på många håll.
Åtskilliga gamla säger sig ha sett tomten, och de vet också
att han är gårdens första husbonde.
Ännu i vår tid förekommer det att man vid
julbordet sätter fram ett fotografi eller en bild av de
bortgångna i familjen. Mångenstädes dukas t. o. m. ett
särskilt kuvert för de osynliga gästerna. Seden är gammal.
Men högst vid bordet brann ett ljus,
det enda i de frommas hus.
Dit ställdes mjölk och vetebröd,
men ingen njöt dess överflöd.
Jag frågte vems den platsen var?
Den gode ängelns, gavs till svar.
Tor Andræ, som ägnat julen en förnämlig studie,
anmärker att »ängeln» ingen annan var än gårdens
forna bebyggare. »Jag kan ännu minnas den rysning
jag kände», skriver han, »en obeskrivlig blandning av
kuslighet och angenäm spänning, då vår gamla
trotjänarinna förklarade för mig, att man inte fick baka
på Thomasmässnatten: ’Ty då måste de baka, som
bott i huset förr’.»
Tanken på de döda var fast grundad i den nordiska
livsåskådningen. Kanske där synnerligen starkt, ty
nordiskt kynne kan svårligen förstås utan hänsyn till
den dominerande roll som tanken på ätten och släkten
hade. Denna samhörighetskänsla sträckte sig vida ut
över de levandes tal. Fäderna under gravhögen var
närvarande vid julens stora ättehögtid.
Julen — släktgemenskapens fest
Till jul vill alla resa hem. Då skall man samlas, och
denna samling har vid julen fått en alldeles särskild
utformning. Varje familjemedlem får kring doppet i
grytan känna samhörigheten med alla de övriga som
bildar kretsen kring julbordet. Troligen finns inte
någon nordisk sed - med undantag av vår
skåldrick-ning - som ger ett så äkta uttryck åt den fornnordiska
livsgemenskapen som det mer än tusenåriga bruket
att trängas kring julgrytan.
Jullekarna vill också ge uttryck åt familje-och
släktsamhörigheten. Under den gamla tiden pyntades
julstugan med halm. Det skulle helst vara fin långhalm
av råg, och den skulle ligga kvar över helgen eller
åtminstone så länge, som den inte var alldeles
söndertrampad. På grund av eldfaran blev det småningom
förbud mot julhalm.
I julstugan ägde jullekarna rum. I dem skulle alla
deltaga. Kravet på allas deltagande har även i vår tid
en stilla avglans i att till och med den jäktade
familjefadern ger sig tid att tillsammans med familjen begå
något av de många julspel, som i förnyad form ser
dagen till jul och som alla har det gemensamt att bilda
en samlingspunkt för dem som hör in under
släktgemenskapen.
Julgran och julklappar
Jultomten, julgranen och julklapparna, kring dessa
tre kretsar barnens juldrömmar. Julgranen är liksom
jultomten en förhållandevis senkommen gäst i vårt
julfirande. Den infördes från Tyskland för omkring
hundra år sedan. De gamla minns ännu den
julgrans-lösa julen. Kanske den var minst lika högtidlig, där
den gick i julhalmens tecken.
Religionshistoriskt är julgranen att betrakta som ett
maj träd, fastän den numera helt och hållet förlorat
sin kontakt med de fruktbarhetsbefrämjande riterna.
Nu är den endast en juldekoration.
Även julklapparna är förhållandevis unga i vårt
land. Seden att ge gåvor vid högtiden kan äldst ledas
tillbaka till de romerska nyårsgåvorna. Även hos oss
förekom förr i tiden en form av julklapp. Någon från
grannfamiljerna klappade på dörren, och när den
öppnades kastades ett föremål hastigt in i stugan. Givaren
föredrog ibland att hastigt försvinna, då gåvan inte
alltid var av det vänligaste slaget.
Den kristna julen
De gamla folkliga bruken och föreställningarna vid
julen har genom tiderna ombildats. Det hemska,
döds-liknande i julen har försvunnit. Den eviga kampen
för ljuset och mot mörkret, för livet och mot döden,
som utmärkte våra förfäders jul, har mildrats. En
kännare av våra gamla folkliga seder menar med rätta,
att detta berott på det kristna inflytandet.
Med viss rätt kan väl den kristna julen sägas bilda
ett främmande inslag i den nordiska vinterfesten. Men
med lika stor rätt kan man kalla julen den kristna
andens mästerverk. Ty utan det kristna julbudskapet
skulle julen inte vara vad den är i dag.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
