Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Katalys — små orsaker — stora verkningar - Katalysatorerna i tekniken - Enzym
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
________________________________________________________________________KATALYS I963
SMÅ ORSAKER — STORA VERKNINGAR
IXATALY’S. Försöker man tända en sockerbit med
en tändsticka går det inte. Sockret bara smälter och
förkolar. Strör man däremot helt litet cigarrettaska
på sockerbiten, lyckas det. Askan själv förbrukas inte
utan finns kvar, sedan sockret brunnit upp. Askan
har på ett ännu outrett sätt påskyndat sockrets
förbränning. Ett vanligt skolförsök att erhålla ren
syrgas är att upphetta kaliumklorat. För att påskynda
reaktionen tillsätter man brunsten. Även denna finns
oförändrad kvar vid processens slut. Upphettar man
väteperoxid, sönderfaller den i vatten och syre.
Reaktionen går dock mycket långsamt och är svår att
iakttaga. Tillsätter man litet brunsten till väteperoxiden,
sönderfaller den redan vid vanlig temperatur och
syret går bort under stark skumbildning. Inte heller i
detta fall förbrukas någon brunsten. De nu beskrivna
reaktionerna är exempel på s. k. katalytiska
processer. Askan i första fallet, brunstenen i de två andra
kallas katalysatorer och de definieras på följande sätt:
Katalysatorer är kemiska ämnen, som i mycket små
mängder påskyndar (någon gång hämmar) kemiska
reaktioner utan att därvid själva förbrukas. De kan
endast påverka hastigheten hos en reaktion, inte sätta
igång den. Hur de verkar är ännu mycket litet utrett.
Antagligen bildar de med det reagerande ämnet en
mellanprodukt, som sedan åter sönderfaller på annat
sätt. I andra fall förefaller de verka på så sätt, att de
på sin yta förtätar de reagerande ämnena, så att
dessa kommer i så nära kontakt med varandra, att
reaktion inträder.
En mera åskådlig bild av vad man menar med en
katalysator kan man få, om man liknar den vid
smörjoljan på en vagnsaxel. Utan vagnsmörjan går vagnen
trögt och tungt. Smord går den däremot lätt, och
ändock kan man inte säga, att vagnsmörjan hjälper
till att dra vagnen. Inte heller förbrukas den. Skulle
den inte så småningom rinna av, skulle den räcka i
oändlighet. Även i vårt psykiska liv kan vi finna
exempel på katalys. Det går t. ex. mycket lättare att utföra
ett arbete, om man är glad och vid gott humör eller
väntar sig någon särskild fördel därav. Eller hur kan
inte ett utfäst pris sporra de tävlande till
övermänskliga ansträngningar.
Katalysatorerna i tekniken
Katalysatorerna har fått stor användning i
tekniken. Många oorganiska industrier, som nu har
världsbetydelse, skulle aldrig ha kommit igång, om de inte
haft katalysatorer till sin hjälp, t. ex. Habermetoden
för framställning av ammoniak ur luftens kväve (s.
90), framställningen av svavelsyra enligt
kontaktmetoden (se Svavel), förbränningen av ammoniak till
salpetersyra. Stort intresse knyts även till alla de
organiska industrier, som på senare år kommit igång
tack vare katalysatorernas hjälp, t. ex. den moderna
plastindustrin.
Enzym
Sätter man i stället för brunsten litet utpressad, rå
potatissaft tiH väteperoxid, blir resultatet detsamma.
Väteperoxiden sönderfaller under skumbildning.
Potatis måste således innehålla en katalysator, som
liksom brunstenen påskyndar väteperoxidens
sönder-delning. Till skillnad från brunstenen är denna
katalysator mycket känslig för upphettning. Tillsätter man
nämligen kokt potatissaft till väteperoxiden, sker ingen
reaktion. Den har fått namnet katala’s, eftersom den
katalytiskt sönderdelar väteperoxiden. Katalas är
mycket utbredd i naturen. Den förekommer i både växter
och djur, t. ex. i människans blod. Var den än
förekommer, verkar den dock alltid på samma sätt. Den
har endast förmåga att katalysera sönderdelningen av
väteperoxid. Även därigenom skiljer den sig från
brunstenen, som kan påskynda sönderfallandet av
en hel del olika kemiska föreningar. Eftersom
katalas förekommer i levande organismer, säges den vara
en biokatalysator eller ett enzy’m (förr kallat
fer-ment).
Enzymerna kan definieras på följande sätt: De är i
växt- och djurriket förekommande katalysatorer av
organiskt ursprung. De är ömtåliga för upphettning
och utmärker sig för sin specifika verkan. Med en hel
del enzym kan man göra provrörsförsök.
För de levande organismerna är enzymernas
specifika verkan av mycket stor betydelse. Genom att ett
enzym endast påverkar en bestämd reaktion, har
organismen möjlighet att på en plats påverka ett ämne
eller sätta igång en reaktion, på en annan plats ett
helt annat ämne, och därigenom på ett mycket mera
fulländat sätt reglera det hela.
En av de längst kända enzymreaktionerna är
jäsningen av socker till alkohol. Redan van Helmont
(1557-1644) visade, att jäsningen berodde på något
han kallade »fermentum» och som han trodde vara ett
i sönderfall varande ämne, som skulle äga förmåga
att överföra denna egenskap till andra ämnen. Hur
själva jäsningen tillgår, är ännu inte fullt utrett. Så
mycket vet man dock, att jästsvamparna alstrar ett
kemiskt ämne, ett enzymkomplex, som fått namnet
zyma’s och kan isoleras från jästsvampen. Det har
samma förmåga att förjäsa socker som jästsvampen.
Man har ännu inte lyckats kemiskt framställa zymas.
Kommer man att lyckas härmed, blir jästsvampama
överflödiga för den alkoholiska jäsningsindustrin.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
