Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kaukasus — högfjällen mellan Europa och främre Asien - Som ett etnografiskt museum - Kautschuk — från indiansk leksak till världsprodukt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAUTSCHUK 1969
rand går en rikt oljeförande zon, där oljebrunnama
i Baku, Gro’snyi och Maiko’p gett riklig avkastning.
Det är en betydande skillnad mellan västra och
östra Kaukasus med avseende på klimat och
växtlighet. Sydvästsluttningen mot Svarta havet, med en
nederbörd av 3 000 mm och stark sommarvärme, har en
urskogsliknande vegetation av medelhavstyp; här
frodas t. o. m. tebusken. På nordsidan av berget, där
nederbörden är mindre, och särskilt mot öster antar
växtligheten en alltmera stäppartad karaktär. Tbilisi
har mindre regn än Stockholm, och Baku endast
hälften så mycket. Där får vegetationen en allt starkare
inreasiatisk ökenprägel.
Som ett etnografiskt museum
Tack vare sitt läge mellan två världsdelar och nära
den stora stråkvägen, där den ena asiatiska folkvågen
följt den andra på väg mot väster, kan Kaukasus’
dalgångar nära nog liknas vid ett etnografiskt
museum. Den ena folkspillran efter den andra har sköljts
in i de skyddade dalklyftorna och hållit sig kvar där.
Från söder har turkar och armenier trängt på, från
norr på senaste århundradet ryssar, som tagit de
bördiga slätterna i besittning och befolkat städerna. Man
kan i Kaukasien urskilja åtminstone ett trettiotal
folkstammar, som skiljer sig avsevärt från varandra i
seder och språk. De egentliga Kaukasusfolken, som
endast finns i bergstrakterna, plägar man
sammanföra till fyra grupper: den sydvästra eller georgiska
gruppen med georgier, mingrelier, laser, svaner,
ime-retier m. fl., den nordvästra, abchaso-tjerkessiska, där
abchaserna bor omkring Suchum mellan bergryggen
och havet, medan tjerkesserna bor nordväst om Elbrus.
De närbesläktade lesgierna och tjetjernerna, av vilka
de förra består av ett stort antal olika stammar, bland
vilka avarema är bekanta sedan folkvandringstiden,
håller till i nordöstra delarna av bergen, medan
kustområdet längs Kaspiska havet liksom östra delen av
Kuras dal bebos av turkiska och tatariska stammar.
Till dessa hör också bergstatarerna söder om Elbrus.
Deras närmaste grannar i öster på båda sidorna om
Kaukasus’ centrala höjdrygg, osse t erna, är liksom
tatarerna i öster av iranskt ursprung.
Alla dessa bergfolk, av vad språk eller härkomst de
än må vara, har dock många gemensamma drag, som
levnads- och naturförhållandena skapat. Frihetskärlek
och krigiskt sinnelag, kärlek till hem och familj,
trohet mot stammen och hövdingen, obrottsligt hållande
av gästfrihetens lagar. Familjefadern är obetingat
herre i sitt hus; mannens yrke är striden, kvinnans
arbetet i hus och på fält. I högre grad än åkerbruket,
som mest inskränker sig till odling av havre, korn och
hirs, lever folket av en halvnomadisk fäbodbetonad
boskapsskötsel; får och getter spelar större roll än
kor; hästar och mulåsnor är de vanligaste
fortskaff-ningsmedlen.
Huvuddelen av Kaukasus, som traditionellt räknas
till Asien, tillhör politiskt Sovjetunionen. Under andra
världskriget framträngde tyskarna sommaren 1942 till
Kaukasus under sin strävan att nå de rika kaukasiska
oljefälten. Bl. a. »besattes» Elbrus. Men tyskarna
bort-drevs redan efter ett par månader.
FRÅN INDIANSK LEKSAK TILL VÄRLDSPRODUKT
KAUTSCHUK. »Indianerna har bollar av helt
annat material än våra; de studsar när de slår mot
marken», berättade missionärer, som kort efter Amerikas
upptäckt besökt Sydamerika och Mexico. Indianerna
kunde också göra kläder och skodon vattentäta, vilket
kom dem särdeles väl till pass i de sumpiga urskogarna.
Men det var först på 1700-talet som den franske
forskaren La Condamine efter resor i Peru och Brasilien
kunde tala om att den elastiska massa som indianerna
kallade kautschuk erhölls genom tappning av den
mjölkliknande saften från ett visst trädslag.
Botanisterna och kemisterna började nu intressera sig för
kautschuken, och 1770 upptäckte engelsmannen Priestley
av en händelse, att blyertsstrecken försvann från ett
papper, om man gned det med ett stycke gummi. Det
året blev kautschuken en handelsvara. Ett halvsekel
senare råkade den engelske kemisten Macintosh
smörja ned sin kostym med en kautschuklösning och fann,
att tyget hade blivit vattentätt. Efter denna upptäckt
ägnade han sig åt tillverkning av regnkläder åt det
fuktiga Englands damer och herrar, men det var
regnkläder som tyvärr luktade bränt gummi i
sommarhettan, blev hårda som plåt i vinterkylan och var så
klibbiga, att personer som gått arm i arm med varandra i
dylika »waterproofs» knappast kunde skiljas åt.
Amerikanen Charles Goodyear (1800-60) lyckades
avhjälpa dessa olägenheter genom att blanda in svavel
i kautschuken (s. k. vulkanisering).
Vid vulkanisering tillsätter man vanligen 3-5 %
svavel, och härvid erhåller man en produkt, som
bibehåller kautschukens goda egenskaper även vid
uppvärmning och avkylning. Kautschuk innehållande 32 %
svavel kallas ebonit. Den är hård, elektriskt ej ledande
och används som elektriskt isolationsmaterial.
1840 konsumerades i hela världen 400 ton kautschuk,
1850 närmare 4 000 ton och i början av 1900-talet omkr.
50000 ton, 1925 steg produktionen till 500000 ton och
1941 till över 1,5 milj. ton. Detta trots att
framställningen av syntetisk kautschuk år 1947 utgjorde ca 2
miljoner ton (Sovjetunionen ej medräknad).
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
125—408871 IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
