Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kemi — läran om materien och dess omvandling - Vad är kemi? - Naturens tre kungariken - Några kemister från tiden kring 1600 - Vad är en förbränning?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Egypten. En del av denna papyrus sändes till
Stockholm och fick namnet Stockholmspapyrusen. Den är
skriven på grekiska omkr. 300 f. Kr. och beskriver
tekniska framställningsmetoder och recept, vilka
säkerligen är mycket äldre. På en av sidorna förekommer
ett recept för emalj framställning. »Ett visst slags sten
pulveriseras och försättes med vissa kopparföreningar
och ammoniak (urin) samt upphettas, då en färgad
emaljliknande produkt erhålles.» Även i Kina, Indien
och Arabien var en hel del kemiska förfaranden kända
sedan mycket gamla tider. Själva ordet kemi är av
okänt ursprung. Man gissar emellertid på det arabiska
chema, dölja, varigenom kemi skulle bli liktydigt med
svartkonst. Denna konst inriktades under långa tider
väsentligen på guldframställning. Om sagda
tidsperiod, alkemins tid, se artikeln Alkemi.
Vad är kemi?
Den av naturvetenskaperna som står kemin närmast
är fysiken, och ofta är det rätt svårt att ange om en
företeelse hör till kemin eller fysiken. Enklast kan man
definiera skillnaden på så sätt, att vid kemiska
reaktioner uppkommer nya ämnen med helt nya
egenskaper, vid fysikaliska företeelser kan ev. form, färg och
andra yttre egenskaper ändras hos ett ämne, men
ämnet som sådant blir dock oförändrat. Smältning,
för-gasning och sublimering av svavel är fysikaliska
företeelser. Svavlet som sådant har inte ändrats utan
endast ändrat form. Antändes däremot svavlet och får
förbrinna, bildas en stickande, färglös gas, som vid
förtätning övergår i en färglös vätska. Här har ett nytt
ämne med nya egenskaper bildats. En kemisk
reaktion har ägt rum. För alla dylika gäller, att de i
reaktionen ingående ämnena reagerar med varandra efter
bestämda viktförhållanden (lagen om de konstanta
viktförhållandena). Detta till skillnad från en
fysikalisk blandning, där delarnas mängder är godtyckliga.
Lagen om de konstanta viktproportionerna är inte blott
kemins mest fundamentala sats, den kan även sägas
vara grundvalen till den moderna atomteorin (se art.
Atomerna, där grundämnena, kemiska formler m. m.
behandlas).
Naturens tre kungariken
År 1675 indelade den franske kemisten Lémery
[lemarE] alla i naturen förekommande ämnen i tre
grupper, »Naturens tre kungariken», dvs.
mineralriket, växtriket och djurriket. Den kemi, som handlade
om ämnen från mineralriket, kallades för mineralkemi
eller oorganisk kemi, och den kemi som handlade om
växt- och djurämnen kallades organisk kemi. Till att
börja med sysslade kemisterna så gott som uteslutande
med oorganisk kemisk forskning. Först sedan
arbetsmetoderna på 1800-talet förfinats, började även den
organiska kemin att blomstra. Den allra senaste
utvecklingen tenderar till att mer och mer utplåna
grän
––––––––––––––––––- KEMI 1977
serna mellan de olika naturvetenskaperna. Vi talar om
biokemi, fysikalisk kemi, medicinsk kemi osv.
Den första läroboken i kemi utkom 1579. Den hade
namnet Alchymia, och dess författare var en tysk
lärare vid namn Andreas Libavius. Han beskriver en
hel del metaller och deras egenskaper samt redogör för
ett flertal kemiska analysmetoder.
Några kemister från tiden kring 1600
Främst bland kemisterna från tiden kring 1600
märkes belgiern van Helmont. Han bidrog verksamt till
att Aristoteles’ lära om elden som grundämne
vederlädes. Helmont påstod helt riktigt, att en eldflamma
endast var en »brinnande rök». Det var även han som
först beskrev koldioxiden och dess uppkomst vid kolets
förbränning. Han införde namnet gas, som han
härledde ur det grekiska ordet kaos. Helmont antog dock,
att luft och vatten var de grundämnen, varur allt
annat var uppbyggt. Han kom till denna åsikt bl. a.
därigenom, att han odlade en buske i en kruka med jord.
Busken ökade flera kg i vikt, trots att jorden i krukan
endast minskade några gram. Det enda han tillförde
var vatten, och därav drog han den slutsatsen, att
busken hade uppstått av vatten. Nu vet vi, att busken
uppbygger sitt organiska material av luftens koldioxid
och vatten (se art. Assimilation). Helmont hade
således delvis rätt. Han kände även till att i
matsmältningsvätskorna finns vissa ämnen som åstadkommer matens
smältning. Han kallade dem ferment, ett namn som nu
alltmer ersatts med ordet enzym (se Katalys).
Böhmaren Glaubers namn är knutet till
upptäckten av natriumsulfat, glaubersalt. Han framställde
bl. a. svavelsyra genom destillation av järnsulfat, och
dessutom byggde han slutna ugnar för trädestillation.
Härvid utvann han träättika och träsprit. Slutligen
uppvisade tysken Tachenius, att alla salter är
sammansatta av två komponenter, av syra och alkali.
Vad är en förbränning?
Förbränningsfenomenen intresserade mycket tidigt
kemisterna. Trots mödosamt forskningsarbete är det
likväl inte säkert, att vi ännu nått den definitiva
lösningen på förbränningens problem. Det verkar ju så
enkelt, när vi påstår, att ett ämne vid sin förbränning
förenar sig med luftens syre, varvid olika slags oxider
bildas (se Förbränning). Slutresultatet är nog riktigt,
men mycket talar för att det inte är en så enkel
reaktion som vi vanligen föreställer oss. Möjligen
genomlöper förbränningen en hel del mellanreaktioner.
Robert Boyle var den förste som genom exakta
experiment visade, att det endast var en mindre del av
luften som förbrukades såväl vid förbränning som vid
människornas och djurens andning. Redan 1630 hade
visserligen fransmannen Rey uttalat den åsikten, att
luften vid förbränningen av en metall genom eldens
inflytande på något sätt fästes vid metallen. Hans
iakt
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
