Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kriminologi — hur blir människor förbrytare? - Felkällor vid vittnesförhör - Kristendom — kärlekens religion - En kyrka - Tro och lära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2086 kristendom
dast 15 fall hade den åkande vittnat mot föraren.
Detta var fallet även om det medföljande vittnet var
betalande taxipassagerare.
Vittnet som vill tala sanning kan bli misslett av
förhörsledarens frågor, om denne inte är medveten om
fallgroparna i frågetekniken. Somliga människor
låter sig lätt påverkas av den ton, i vilken man ställer
en fråga. De svarar »ja» eller »nej», allteftersom de
tror att frågeställaren vill ha svaret. Förhörsledaren
kan också göra felaktiga frågor av olika typer. Man
talar om suggestivfrågor, därför att förhörsledaren
med dem kan inge vittnet felaktiga föreställningar.
Falsk förutsättningsfråga är: »Vad hade han för färg
på slipsen», innan man gjort klart om vederbörande
hade slips eller inte. Om han hade slips, är det i alla
fall fel att fråga om slipsen var röd eller blå C
ofullständig valfråga). Den kunde lika gärna ha varit grön.
Även om den var grön, får man inte fråga: »Var
slipsen grön?» ty på en sådan förväntningsfråga svarar
% jakande. - För att undvika många av dessa fällor
försöker man i allmänhet alltid få vittnet att före
frågorna avge en spontan berättelse. Dröjer rättegången,
minns vittnet ibland bättre sina svar på
förhörsledarens frågor än vad som verkligen tilldrog sig.
KÄRLEKENS RELIGION
Kristendom. - Det var en gång en korsfarare,
som tände sitt ljus vid den Heliga gravens kyrka i
Jerusalem. Sedan skulle han rida hem med
ljuslågan ända till Florens. Det var ett vanskligt företag.
Ibland måste han t. o. m. rida baklänges på hästen för
att skydda lågan - en kostlig syn, som kom vägarnas
och gatornas folk att kasta många glåpord efter
honom. Han fick också utstå hugg och slag och allehanda
bedrövelser och sorger. Mycket av detta hade han
förtjänat, ty han var ingalunda någon god man utan hade
många fel. Att ljuslågan verkligen hölls vid liv, var
sannerligen inte bara hans förtjänst. Det var enligt
de flestas mening närmast »ett Guds under».
Denna legend av Selma Lagerlöf kan få låna oss en
bild, när vi skall försöka säga, vad »kristendom»
egentligen är. Kristendomen är det ljus som tändes
därborta i det Heliga landet för nära två tusen år
sedan av en man som i all sin ödmjukhet dock visste
sig stå Gud närmare än någon annan. Kyrkan åter
är pilgrimen, som med växlande framgång sökt föra
ljuslågan fram genom tiderna: »Kyrkan, den har
ridit baklänges ofta, baklänges mot tiden. Men inte
alltid av de sämsta motiv. - En ren låga av fromhet och
godhet har dock i alla tider brunnit i kyrkan» (T.
Boh-lin: Ett samtal om kristendomen).
En kyrka
I religionernas värld räknas kristendomen som en
uppenbarad religion, en profetreligion. Jesu
lärjungar förde det ljus som blivit tänt vidare ut i
världen. Det skedde visserligen ofta »under bedrövelse»
och nöd och ångest (»denna skatt hava vi i lerkärl»,
sade redan Paulus). Men lärjungarna gick frimodigt i
döden, glada över att få bekänna sin Herres namn.
Detta namn hade med all rätt redan tidigt givits dem:
»Det var i Antiokia, som lärjungarna först begynte
kallas kristna» (Apg. 11). Den kristna kyrkan har inte
framkommit som en senare produkt av utvecklingen
utan är en medveten skapelse av Jesus Kristus. Han
organiserade en begynnande kyrka genom instiftandet
av apostlaämbetet. Aposteln Paulus kallar kyrkan för
»Kristi kropp».
Som all stor och äkta religion är kristendomen först
och främst en viss tro. Hur denna tro sedan tagit sig
uttryck i synnerligen skiftande former av kult
(gudstjänster), författning och fromhetsövningar är
ett stort och invecklat kapitel av mer speciellt intresse.
Låt oss hellre söka framställa, vad den kristna tron
innebär!
Tro och lära
Tron är djupast sett något som man upplever i sitt
innersta. Men vi vill också gärna göra klart för oss,
vad det är vi upplever. Då måste vi använda ord och
satser. Sålunda uppstår formulerad lära, lärosatser
(dogmer) och trosbekännelser. Eftersom det här
rör sig om ömtåliga spörsmål, blir diskussionen om
dogmerna ofta känslobetonad och irriterad.
Människan är ju sällan tolerant, när det gäller livsviktiga
ting. Men detta får inte betyda, att tänkandet bör
hållas borta från tron eller att varje »lära» som sådan
är av ondo.
När kristendomen trädde ut i den romersk-grekiska
världen, mötte den ett synnerligen livligt intresse för
religiösa och filosofiska frågor. Även de kristna måste
klargöra sin ståndpunkt. Den apostoliska
trosbekännelsen (trons artiklar) användes först som
bekännelse vid dopet. På de stora kyrkomötena trädde
kyrkofäder och apologe’ter (försvarare) upp och gav
be-greppsmässiga uttryck åt den kristna tron. Åtskilliga
bekännelser, lärda skrifter och slutligen en hel teologi
växte fram.
Ibland har förståndssidan av kristendomen
dominerat. Ori’genes och Alexandriaskolan på 200-talct
och skolastiken under medeltiden ville bevisa
kyrkans läror, ordna dem till ett stort system. Ortodoxin,
upplysningen och liberalismen har också mestadels
fattat tron som en kunskapsakt. Men man kan också
följa en annan linje. Tertullia’nus (200-talet i Kar-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
