Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Loppa — parasiter på människor och djur - Böldpestens smittospridare - Mästare i höjdhopp - Ludvig XIV — solkonungen i Versailles - Solkonungen i Versailles - »Staten det är jag» - Hugenotternas förföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2ig6 LUDVIG XIV ____________________________________
nämnda är sandloppan. Den hör ursprungligen
hemma i det tropiska och subtropiska Amerika och har
därifrån spritt sig över hela Afrika. Sandloppan är
mindre än den vanliga loppan, men honorna har den
otrevliga vanan att borra sig in under naglarna på
människans tår, då äggen ska utvecklas. De sväller därvid
upp och blir så stora som ärtor samt förorsakar
oerhört svåra smärtor. De bulor de ger upphov till
inflammeras lätt, och varbildning tillstöter ofta. Hela
byar har avfolkats genom denna otrevliga loppas
angrepp, och negrerna uppträder ofta med mer eller
mindre stympade fötter genom dess förvållande.
Hundar och katter får ibland binnikemask då de
äter loppor, i vilka en binnikemasklarv förekommer.
den tyska kejsarproklamationen 1871 och
Versailles-fredens undertecknande 1919. (Se art. Versailles.)
»Staten det är jag»
Men Ludvig XIV var inte blott medelpunkten inom
en krusande och bugande hovadel - han var också
den oinskränkte suveränen inom den franska staten.
Aldrig i nyare tid har Västerlandet sett en så fulländad
envåldsmonarki som Ludvig XIV:s. Han hade
mottagit den som ett arv och stärkte den ytterligare. Den
av Richelieu grundlagda centraliserade förvaltningen
fullkomnades, och högadeln förvandlades helt till en
osjälvständig hovadel. Det fanns, har någon sagt,
redan förut en konungadömets religion. Konungen var
enligt den gängse förkunnelsen Guds avbild,
konungens makt var näst Guds den högsta. Man har kallat
denna statsteori »kungadömet av Guds nåde».
Ludvig hade en stark känsla för de förpliktelser och det
ansvar hans kall ålade honom. Han var en
arbetsmänniska som få. På morgonen kl. 8 började hans
arbetsdag. Han presiderade i de olika »konseljerna»
(sammankomster med olika rådgivare) och diskuterade
med sina rådgivare. Hans fackministrar var
utomordentligt skickliga. De förnämsta var finansministern
Colbert [-bä’r], utrikesministern Lionne [liånj,
krigsministrarna Le Tellier [lo täljej och Louvois [-[lo-voa’].-] {+[lo-
voa’].+} Tack vare dessa män bragtes Frankrikes
finanser, diplomati och militärväsen till en mycket hög
standard. Själv var Ludvig knappast fackman på
något annat område än utrikespolitiken, men han
förbehöll sig alltid avgörande i alla viktiga frågor.
Hugenotternas förföljare
Ludvig XIV:s styrelsesätt - liksom allt envälde
-avsåg att skapa disciplin, enhetlighet, uniformitet,
»likriktning» skulle vi säga. Men »allt slags makt är
moder till sitt missbruk», skrev en gång Tegnér, och
Mästare i höjdhopp
Loppan är en elegant hoppare, som med sina
kraftiga bakben kan göra så väldiga skutt, att en människa,
om hon i proportion till sin storlek kunde hoppa lika
högt, utan svårighet skulle hoppa över hus och
kyrktorn. Hon har en smidig, från sidorna hoptryckt eller
tillplattad kroppsform, vilket möjliggör för henne att
utan svårighet ta sig fram i den tätaste päls eller
fjäderskrud. Med hjälp av en mängd borst och taggar
håller hon sig fast vid värddjurets hår eller fjädrar. Där
hon lever i sitt mörker har hon inget behov av några
ögon. Hon har endast ett par små punktögon och
saknar de stora fasettögon som annars är så vanliga i
insekternas värld.
SOLKONUNGEN I VERSAILLES
Ludvig XIV (1638-1715), Frankrikes konung
1643, verklig härskare 1661. Då kardinal Mazarin
avled 1661, förklarade den unge konungen, att han
hädanefter skulle bli sin egen förste minister. Han höll
ord.
Ludvig XIV var då 23 år gammal. Han hade inte fått
någon vårdad uppfostran. På äldre dagar beklagade
han sig ofta över sina bristfälliga kunskaper, men vad
som fattades i boklig bildning ersattes av gott omdöme
och takt. Livets skola fick lära den unge fursten vad
han inte inhämtat under uppväxtåren.
Solkonungen i Versailles
»Solkonungen» sökte sig en omgivning som var
honom värdig. I Paris trivdes han inte, ty staden gömde
på alltför många förödmjukande minnen från de
dagar då »frondens» revolutionära rörelse hotat den unge
kungens frihet. Han kunde aldrig glömma den mörka
vinternatt då hovet räddade sig ur Louvre, det dåtida
kungliga slottet, för att söka natthärbärge i S:t
Ger-mains utkylda slottsgemak. Och för övrigt var Paris
med sina 300 ooo invånare en alltför folkrik stad och
en alltför gammal stad för att kunna omformas efter
envåldshärskarens smak och vilja. De gamla
lustslotten var för små och obekväma. Solkonungen byggde
ett nytt slott, som helt präglades av hans personlighet.
Är 1682 var Versailles’ slott färdigt att tas i besittning
som konungens huvudresidens. Det har betraktats som
ett av de ståtligaste slottsbyggen genom tiderna. Men
så kostade det också så mycket pengar, att Ludvig lär
ha befallt att räkenskaperna skulle förstöras.
Vem har inte hört talas om all den prakt som
strålade genom salarna i Versailles, om
parkanläggningarna och fontänerna och skulpturerna? Den s. k.
spegelsalen var inte blott medelpunkten för de lysande
festerna under Ludvig XIV:s dagar utan har även
blivit skådeplatsen för världshistoriska händelser:
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
