Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ludvig XIV — solkonungen i Versailles - Hugenotternas förföljare - Europas fridstörare - En åldrande monark — i motgångens dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG XIV 2197
det kan tillämpas även på Ludvig XIV:s regeringssätt.
Särskilt illa beryktade är förföljelserna mot
hugenot-tema. (Se härom närmare under Hugenottkrigen.) I
sin ungdom visade Ludvig inte något djupare
religiöst allvar, och han var snarast tolerant. Men längre
fram kom han under starkt inflytande av
ultrakatoli-ker: främst hans biktfader père La Chaise [pär la
sjä’s] och madame de Maintenon [da mängtnå”g’],
med vilken kungen ingick hemligt giftermål. Nu
inleddes en förföljelse, som i grymhet och
meningslöshet söker sin like. Genom tortyr och andra våldsmedel
förmåddes massor av olyckliga hugenotter att
återvända till »den allena saliggörande kyrkans» famn,
och när tillräckligt många övergått, upphävde kungen
hugenotternas religionsfrihet, »enär den bästa och
största delen av våra undersåtar av den protestantiska
religionen nu har blivit katoliker». Snarare var det väl
de »bästa» av hugenotterna som hade behållit sin tro,
och trots förbudet mot utvandring lyckades många
av dem på olika vägar smyga sig ur landet. Vad
Frankrike förlorade av dugligt folk, kom andra stater till
godo. I England, Brandenburg och Holland slog sig
flitiga hugenottiska hantverkare ner, och ända upp till
Sverige fann en och annan emigrant vägen.
Europas fridstörare
Under Ludvig XIV:s tidsålder var Frankrike
mönsterlandet för det övriga Europa i fråga om språk och
diplomati, militärväsen och ekonomi, styrelse och
förvaltning, litteratur och konst. Men politiskt utövade
Frankrike ett hårt tryck över andra makter. Ludvig
XIV förde en vittsvävande utrikespolitik, som
åsyftade landvinster, politisk och ekonomisk »hegemoni».
Början gjordes med spanska Nederländerna, men till
följd av Hollands motåtgärder (trippelalliansen) fann
Ludvig det klokast att slå till reträtt (1668). Nu lät
han sin diplomati arbeta, innan han på nytt slog till.
Med mutor och subsidier lockade han till sig Hollands
bundsförvanter, England och Sverige, och så kunde
han låta sin ypperliga armé gå till angrepp mot
Holland (1672). Återigen hindrad av en fientlig koalition
fick han även denna gång nöja sig med landvinster på
Spaniens bekostnad: Franche-Comté [frangsj-kångte’]
och områden i södra Nederländerna. Sedan kom
turen till Elsass, som delvis tillfallit Frankrike i
Westfaliska freden 1648. Ludvig lät franska domstolar,
de s. k. reunionsdomstolarna, förklara att övriga
delar rätteligen borde tillhöra Frankrike, och utan
egentligt motstånd besattes de av franska trupper och
införlivades.
En åldrande monark — i motgångens dagar
Reunionerna i Elsass var Ludvigs sista stora
framgång. När han grep efter den väldiga spanska
monarkin, stötte han på ett motstånd, som han inte kunde
betvinga. Spaniens öde hade under den barnlöse konung
Kung Sol i all sin glans. Hyacinthe Rigauds stora porträtt
av Ludvig XIV, målat år 1701, blev det ouppnådda mönstret
för denna rojalistiska tidsålders kungliga paradporträtt.
Hovmålarna såg som sin uppgift att, som svensken Ehrenstrahl
uttryckte det, »måla majestäternas odödliga ära».
Karl H:s sista år livligt intresserat Europas statsmän.
Ludvig åberopade arvsanspråk, de franska
diplomaterna i Madrid var ivrigt verksamma, och vid Karl
II :s död utropades Ludvigs sonson Filip till spansk
konung. Men även habsburgarna hade arvsanspråk,
och Vilhelm av Oranien, Ludvigs gamle motståndare
och nu även konung i England, gjorde gemensam sak
med Österrike för att förhindra ytterligare fransk
maktutvidgning. Det spanska tronföljdskriget
(1701-1713) hade börjat, och efter några års kamp fick
Ludvig tömma nederlagens och olyckans bittra kalk.
Samtidigt som en ovanligt sträng vinterköld ödeläde de
franska vingårdarna och bragte massor av bönder till
tiggarstaven, led de franska arméerna svåra nederlag
på skilda fronter i kriget. Men till synes oböjlig
fortsatte Ludvig energiskt kriget, tills lyckliga
omständigheter - motståndarnas sammanhållning brast
-räddade Frankrike från en fullständig katastrof och
den spanska tronen åt Ludvigs ätt. Frankrike förblev
en stormakt, ehuru med minskat politiskt anseende
och förstörda finanser. (Jämför Colbert.)
I denna atmosfär av sorger och besvikelser slutade
Ludvig XIV 1715 sin långa levnad. Det har sagts, att
det franska folket vid budet om hans död drog en
lättnadens suck. Det långvariga kriget hade krävt tunga
offer, och glansen kring solkonungen hade för länge
sedan förbleknat.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
