Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Malmer och malmletning — hur malmer uppstår och upptäcks - Några vanliga malmmineral - Hur malmerna bildas - Nya krafter i arbete med malmerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2246 MALMER_______________________________________
mans med svavelkis, som är en svavelmalm, men som
även ofta håller betydande kvantiteter zink, bly, silver
och guld.
Bly och zink förekommer båda i form av sulfider
som blyglans och zinkblände. Dessa två är ofta
blandade med varandra och bildar då de viktigaste
förekomsterna för utvinning av både bly och zink.
Blyglansen är ofta silverhaltig.
Nickel uppträder i naturen huvudsakligen i form av
nickelhaltig magnetkis (magnetkis är en järnsulfid
liksom svavelkis men håller proportionellt mindre
svavel). I samband med denna magnetkis förekommer
nästan alltid kopparkis.
Den enda krommalm som har betydelse utgöres av
kromit, en järn-krom-oxid.
De flesta manganmineralen är oxider och hydrat
(vattenhaltiga oxider). Pyrolusit, hausmannit och
manganit är namnen på de viktigaste malmbildande
manganmineralen. I samband med flera av de
svenska järnmalmerna finns mangan i olika former (som
silikat, oxider osv.).
Volf rammalmernas mineral är volframit och
schee-lit, det förra en förening av järn, mangan, volfram och
syre, det senare med kalcium i stället för järn och
mangan.
Det dominerande malmmineralet i
molybdenmai-merna är sulfiden molybdenglans.
Förutom i de tidigare nämnda malmerna
förekommer guld och silver tillsammans med arsenikkis i
Boliden. Gediget guld i flodgrus, varur det vaskas, är en
för de flesta känd förekomstform.
Hur kan man skilja på malmer och på ofyndigt
gråberg? Som ett gemensamt drag för malmmineralen
kan deras tyngd nämnas. Järnmalmer väger 1,5-2
gånger så mycket som gråberg och vissa andra malmer
ännu mer. Metallglans är ett annat relativt säkert
kännetecken på att det är fråga om malmmineral.
Hur malmerna bildats
De malmer, som nu bryts på skilda håll i världen,
representerar till sin geologiska ålder ett tidsskede
omfattande mer än tusen miljoner år. Genom att
studera geologin inom olika malmförekomster har man
fått en uppfattning om huru dessa malmer har bildats.
I magman, dvs. den smältflytande bergartsmassan i
jordens inre, förekommer bl. a. malmernas
beståndsdelar upplösta. När den befinner sig där nere på stort
djup är den utsatt för ett oerhört tryck från
ovanliggande bergartsmaterial. Trycket gör att magman
försöker bana sig väg genom även den minsta spricka i
berggrunden. Finner den en väg uppåt mot kallare
regioner avkyles den. Samtidigt börjar en utskiljning av
vissa kristaller, de flesta silikatiska, och
djupbergarterna börjar bildas. Ursprungsmagman är basisk och
i samband med de basiska (kiselsyrefattiga)
bergarterna gabbro, norit och olivinsten kan genom fraktio-
nering utkristallisera titanhaltiga järnmalmer,
kromit och nickelhaltig magnetkis. Platina kan även
avskiljas på detta stadium. Den surare återstoden av
magman tränger vidare och i de intermediära och sura
dvs. kiselsyrerika eruptivbergarter, som bildas vid
den fortsatta kristallisationen, påträffas järnmalmer
av Kirunatyp. Dessa malmer består huvudsakligen av
magnetit och håller vanligen en hög halt av fosfor i
form av mineralet apatit.
Samtidigt med bergartsbildningen avskiljes från
magman i gasform de flyktiga föreningarna såsom
vattenånga, kolsyra, klorider och fluorider. När de
suraste bergarterna, graniterna, bildats återstår av
magman vissa restlösningar, vilka utkristalliseras i
utkanterna av djupbergarterna. De kristaller, som
härvid bildas, är vanligen stora och består
huvudsakligen av kvarts, fältspat och glimmer. Gångar med
dessa mineral kallas pegmatitgångar. I de s. k.
malm-pegmatiterna uppträder i mindre kvantiteter
kopparkis, arsenikkis, svavel- och magnetkis, molybdenglans,
volframit och scheelit. Av större betydelse än dessa
små ansamlingar är, att i vissa pegmatiter påträffas
mineral innehållande de sällsynta metallerna litium,
caesium, rubidium, beryllium, zirkon, tantal och
ce-rium samt uran.
Huvuddelen av magman har nu slagit sig till ro. De
tidigare nämnda lättflyktiga beståndsdelarna, som
bl. a. består av olika metaller i förening med klor och
fluor, fortsätter emellertid sin verksamhet. Genom
en serie fysikalisk-kemiska processer med
omgivande berggrund och med varandra bildar de en rad
viktiga malmförekomster. Närmast intill den
inträngande bergarten påträffar man magnetit och hematit,
kopparkis, blyglans, scheelit, tennsten och
molybdenglans. Något längre ut finner man järn i form av
järn-spat, svavelkis och magnetkis. Karakteristiskt för
denna typ av malmer är att gångarten, dvs. den
mineralmassa som förekommer jämsides med
malmmineralen, ofta består av skarn, vissa ofta grönaktiga
kal-cium-magnesium-silikat, som bildats genom
minera-lisatorernas inverkan på kalksten och dolomit.
De gasformiga ämnena avlägsnar sig allt mera och
på grund av avkylningen övergår de till vätskeform.
Lösningarna intränger i sprickor och förskiffringsplan
och börjar utkristallisera. Om vi går från de
högtem-pererade till de lågtempererade
varmvattenbildningarna påträffar vi tenn i tennsten, molybden i
molybdenglans, volframmineral, koppar i kopparkis och
andra kopparmineral, blyglans, zinkblende, guld,
silver och som det mineral som kristalliserar vid lägsta
temperatur cinnober, som är ett kvicksilvermineral.
Nya krafter i arbete med malmerna
Malmerna har många gånger legat miljoner år i den
hårda jordskorpan, innan vi funnit dem. Om de
ursprungligen bildats i närheten av jordytan eller om
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
