Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Malmer och malmletning — hur malmer uppstår och upptäcks - Nya krafter i arbete med malmerna - Malmletningsteknikens utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MALMER 2247
erosionen sänker landytan till deras nivå blir de
utsatta för de yttre krafter, som verkar på denna och
därigenom underkastas de en serie förändringar.
Liksom bergarterna blir de påverkade av vittringen,
omfattande en mekanisk söndersprängning genom
temperaturväxlingar, en bearbetning av rinnande vatten
och av vind och is, och förändringar på grund av
kemisk påverkan.
Genom omsortering av vittrat material bildas
vask-bergsfyndigheter. Rinnande vatten kan när
strömhastigheten minskas inte längre föra med sig de tyngsta
mineralen, vilka då avsätts längs bottnen. Tunga
mineral som guld, platina, kromit och magnetit kommer
därför att anrikas i de undre delarna av grus- och
sandavlagringar.
I synnerhet sulfidmalmerna påverkas av yt- och
grundvatten. De översta lagren upplöses av
dagvatten, som är rikt på syre och kolsyra. En lösning och
oxidation av sulfiderna äger rum. Mot djupet minskar
vattnets lösningsförmåga och vid grundvattensnivån
utfälles malmerna på nytt. I denna zon är malmerna
därför speciellt rika.
I Sverige förekommer vittringsmalmer blott
undantagsvis. Landisen under istiden har till största delen
skrapat bort alla äldre vittringsprodukter. En del
iärnmullmalmer med magnetit, lim onit och siderit
utgör de sista rötterna av det en gång existerande
vittringstäcket.
Ett exempel på utfällning av järnmalm i vatten
utgör myrmalmerna. Genom en kemisk process utfälles
jäminnehållet från järnhaltigt grundvatten då det
utmynnar i syrerikt sjövatten.
Malmletningsteknikens utveckling
Där berggrunden ligger mer eller mindre blottad
kan malmerna uppspåras genom direkta geologiska
observationer. Där den är täckt av lösa avlagringar
såsom morän och vittringsjord, är malmletningen en
svårare uppgift. Genom undersökning av stenblock
inom förut nedisade områden kan eventuella
malmblock hittas och genom att jämföra de olika blockens
spridning och landisens rörelse, vilken framgår av
isräfflorna, kan ofta ursprunget till malmblocken
återfinnas.
De geologiska undersökningarna och blockletningen
kombineras numera vanligen med geofysisk
malmlet-ning, som grundar sig på att malmernas fysikaliska
egenskaper avviker från omgivningens. Dessa
avvikelser kan konstateras även om malmkroppen befinner
sig ett gott stycke under markytan, antingen täckt av
lösa jordlager eller helt inbäddad i en bergart. Bland
de geofysiska metoderna för malmletning må särskilt
nämnas de magnetiska, elektriska och gravimetriska.
Den magnetiska metoden grundar sig på att en del
malmer, främst svartmalm och magnetkishaltiga
malmer, är tydligt magnetiska och attraherar en
magnet
nål även på stora avstånd. Denna metod har gamla
anor i Sverige och det först använda instrumentet för
malmletning var gruvkompassen. På slutet av
1800-talet konstruerades Tiberg-Thalén-vågen, varmed
många järnmalmer upptäckts. Numera används
huvudsakligen känsligare instrument såsom
Schmidt-vågen och liknande, med vilka avvikelser uppgående
endast till en tiotusendel av det jordmagnetiska
fältet kan uppmätas. På de senaste åren har flygbuma
magnetometrar konstruerats, varigenom en
synnerligen snabb rekognoscering kan utföras.
Den första användbara metoden för elektrisk
malmletning var självpotentialmetoden, som grundar
sig på att elektriska strömmar alstras vid vissa
malmers oxidation. Malmerna utgör så att säga ett slags
galvaniska element. Vid ekvipotentialmetoden
utsändes däremot elektrisk ström i marken medelst
jor-dade elektroder. Befinner sig en god ledare i form av
en malmkropp mellan dessa söker sig strömmen dit
och genom att studera potentialfördelningen i
markytan kan man lokalisera malmen. Svenskarna H.
Nathorst och H. Lundberg förbättrade omkring 1918
denna metod genom att använda linjeelektroder. I
början av 1920-talet utarbetade K. Sundberg en
elektromagnetisk metod, som förbättrats av H. Hedström ca
tio år senare. Vid denna metod, Turammetoden (av
två ramar), appliceras ett magnetiskt växelfält och
medelst två induktionsramar uppmäts de ändringar
till styrka och fas som förorsakas av en ledande
malmkropp i berggrunden.
Den gravimetriska metoden grundar sig på det
förhållandet, att en malmkropp har högre specifik vikt
än omgivande sidosten. På den grund kommer
tyngdkraften ovanför malmen att öka något.
Tyngdkrafts-ändringen uppmätes med tillhjälp av gravimetrar,
som i princip är ett slags fjädervågar. Olika
utföranden finns, men fordringarna på ett modernt
instrument är att man därmed bör kunna uppmäta
ändringar på en tiomil jondel av den normala
tyngdkraften. I Sverige har Bolidengravimetern och
Nörgaard-gravimetern använts. Tyngdkraftsmätningar utförs
vid malmletning huvudsakligen som komplettering till
elektriska mätningar, i det man därigenom kan skilja
mellan elektriskt ledande, värdelösa svarta skiffrar
och malmer.
Det 1923 stiftade AB Elektrisk Malmletning, som
sedan 1934 är anslutet till Svenska
Diamantbergborr-nings AB, har (jämte dotterbolag) utfört
malmlet-ningar i de mest skilda delar av världen och ett
flertal betydelsefulla malmer har genom denna
verksamhet blivit upptäckta. Den första (år 1918) på
elektrisk väg uppletade malmen i Sverige är den vid
Kri-stineberg inom Skelleftefältet. Härvid begagnades
Lundbergs metod, under det att Sundbergs kom till
användning när Boliden och en rad andra fyndigheter
upptäcktes inom nämnda område.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
