Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Matsmältningen — matsmältningsorganens byggnad och funktion - En och en halv liter »safter» går åt för en lunch - Maupassant, Guy de — novellens mästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAUPASSANT 2285
derdelar rörsocker, laktas som sönderdelar
mjölksocker och maltas, som sönderdelar maltsocker till enkla
sockerarterna druvsocker och fruktsocker, som kan
uppsugas genom tarmen.
Bukspottens fettspjälkande enzym kallas lipas.
Gallan, som tillföres från levern, har ingen betydelse för
själva matsmältningen, men dess beståndsdelar ingår
förening med de bildade fettsyrorna och underlättar
deras resorption. När föreningen passerat
tarmslemhinnans yta spjälkas den, fettsyrorna användes för
uppbyggnad av nytt fett och gallbeståndsdelarna förs
med blodet till levern, där de åter ingår i nybildad
galla.
Bukspottkörtelns verksamhet regleras av ett
hormon som bildas i tolvfingertarmens slemhinna, då den
retas av saltsyran i maginnehållet. Det i
tarmslemhinnan bildade hormonet, sekretin, transporteras med
blodet till bukspottkörteln och stimulerar den till
aktivitet.
Tunntarmen mynnar i tjocktarmen några cm från
dess övre blinda ände. Härigenom bildas en säcklik
del av tjocktarmen, den s. k. blindtarmen.
Blindtarmen har ett smalt fingerliknande utskott, det
mask-formiga bihanget. Det är detta som är sjukt vid s. k.
blindtarmsinflammation. Tjocktarmens slemhinna
saknar ytförstorande tarmludd. Då födan kommit ned
i tjocktarmen är matsmältningsarbetet i stort sett
avslutat. I tjocktarmen uppsuges huvudsakligen vatten,
så att innehållet i dess nedre del får den för avföringen
typiska konsistensen.
NOVELLENS MASTARE
Maupassant. Guy de [gi do måpassang’]
(1850-1893). När Boule de Suif (Fettpärlan) 1880
publicerades i en novellantologi som Zola hade tagit
initiativet till förklarade Flaubert genast att detta var
ett mästerverk. Från, en så sträng domares sida var
ett sådant omdöme något ganska oerhört, men under
de följande tio åren hann Maupassant bevisa att det
inte var förfluget. Han hade länge gått i skola hos
Flaubert, som var en gammal barndomsvän till hans
mor. Det hade varit en hård skola, med massor av
korrigeringar i manuskripten och ett ideligt
inskärpande av att konstens grundval är arbete och åter
arbete.
Ett sådant tal avskräckte ingalunda lärjungen, vars
vitalitet var så stor att den kunde bära vilka
ansträngningar som helst, antingen det gällde kanotsport eller
nöjesliv eller författarskap. Mindre energi lade han
ner på sin ämbetsmannakarriär, och hans definitiva
övergång till den litterära banan har skyllts på
fri-luftsmänniskans och njutningsmänniskans behov av
frihet och spänning snarare än på en oemotståndlig
skapardrift. Hur som helst var han en annan typ än
Flaubert, för vilken litteraturen var ett kall, och Zola,
för vilken den var en social eller halvt om halvt
vetenskaplig uppgift. Han lyckades med den svåra konsten
att på en gång verka naturbegåvad amatör och vara
en hårt arbetande yrkesman som kunde prestera fyra
böcker eller 1 500 sidor om året.
De åsikter han hade tycks han i huvudsak ha ärvt
från sin mästare Flaubert. Han hade lärt sig att
avsky borgarna och hela den moderna tiden för att
i stället dyrka den tidlösa skönheten. Han hade lärt
sig att vad som krävs av konstnären är att han skall
kunna se och förnimma och sedan återge detta så
exakt som möjligt. Men åsikter betydde inte så mycket
för honom. Som den sinnenas man han var behövde
han inte samla dokument, och då han mycket snart
kom att behärska berättartekniken behövde han inte
ägna överdriven omsorg åt uttrycksmedlen. Att
Flaubert och Zola så att säga har stått fadder åt hans
berömmelse är inte något tillräckligt skäl för att
inrangera honom i den naturalistiska rörelsen. Då är det
bättre att helt enkelt inrangera honom i den
klassiska franska berättartraditionen.
Hans konstnärliga anor leder tillbaka till
medel-tidsnovellisterna. Liksom de och deras efterföljare
var han rapp i vändningarna, hittade kvickt de rätta
orden utan att väga dem på konventionernas våg och
föraktade ingenting så mycket som det tillgjorda och
tillkrånglade. Av det skälet ville de något preciösa
bröderna de Goncourt inte heller erkänna honom som
en första rangens författare. Många har sedan tyckt
som de: Maupassant har inte varit fin, djupsinnig och
komplicerad nog för dem. Men den stora publiken
har dömt annorlunda om denne författare som till den
grad avskydde publicitet att han vägrade att ta emot
hederslegionen, vägrade att låta sig inväljas i Franska
akademin och hotade att öppna process mot en
förläggare som hade offentliggjort ett porträtt av honom.
Det är mycket få romaner och noveller som femti år
efter sin tillkomst har blivit lika mycket lästa,
filmade, beundrade och imiterade som hans.
Vad man än må tänka om hans djupsinne och
komplikationer, så måste det erkännas att han inte är
enformig. Hans noveller handlar om folk av alla de
slag: bönder och soldater, adelsmän och
borgarbrac-kor, skökor och världsdamer. Mest hemmastadd är
han i sin normandiska födelsebygd och i Paris, med
vars omgivningar, salonger och nattliv han är lika
förtrogen. Verklig kärlek hyste han knappast till annat
än naturen och friluftslivet. Människorna väckte mer
och mer hans avsmak, men också mer och mer hans
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
