Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Milton, John — puritanernas skald - Det förlorade paradiset - Minne och inlärning — konsten att komma ihåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNE 2315
PURITANERNAS SKALD
milton,John (1608-74). I Sverige har Milton
varit en förebild för Spegel och en mäktig
inspirationskälla för det senare 1700-talets modernister,
dvs. revoltörerna mot den franska smaken. Sedan
dess har han varit en allmänt aktad men föga läst
klassiker. Till och med i England har hans skalderykte
drabbats av en lågkonjunktur, som av mycket att
döma håller på att hävas. Kanske har han fått lida
för puritanernas på senare tiden högst impopulära
synder - inte alldeles rättvist, eftersom han själv ofta
led av dem under sin livstid.
Milton kom från en genomkultiverad familj.
Fadern komponerade själv och lärde sin son hantera
både musikinstrument och böcker. Milton menade att
den ständiga läsningen under barndomen hade
fördärvat hans ögon och bidragit till att han tämligen
tidigt blev blind. Att utbildningen av musiksinnet i
högsta grad kom den blivande skalden till godo
framgår tydligt redan av den flyktigaste bekantskap med
hans verk. Få poeter har överträffat honom i
förmågan att variera rytmen och kombinera klangerna.
Sin världsberömmelse vann Milton med sitt stora
epos Det förlorade paradiset (Paradise Lost, 1667),
som numera också kan läsas på svenska i Frans G.
Bengtssons utmärkta översättning. Det har jämförts
med Dantes Gudomliga komedi och Shakespeares
dramatik, men sådana jämförelser kan endast utfalla till
Miltons nackdel. Han saknar Dantes skärpa och
sub-tilitet, Shakespeares bredd och humor och bådaderas
förmåga att teckna karaktärer. Det är bättre att låta
honom leva på sina egna förtjänster, som är stora nog
om man ger sig tid att tränga in i dem. Jämte den
redan nämnda verstekniska skickligheten äger Milton
en hög idealitet och en viril behärskning som var och
en måste bli imponerad av. Dessa egenskaper
kommer fram lika mycket i hans övriga verk,
paradis
diktningens fortsättning Det återvunna paradiset och
det gripande, förtäckt självbiografiska dramat
Sam-son Agonistes (Den lidande Simson), för att inte tala
om hans tämligen sparsamma men sällsynt högstämda
lyrik.
Det förlorade paradiset
Det förlorade paradiset är även till omfånget ett
väldigt verk: det omfattar 10 555 verser. I tolv
böcker upprullas det stora världsdramat: Satans
avfall från Gud, i vilket han drar med sig legioner av
änglar; hans oförsonliga kamp mot Gud och hans
bedrägeri mot människan; Guds rådslag till
människans frälsning; utdrivandet ur paradiset.
Det har ända sedan medeltiden varit en strävan
inom den kristna kyrkan att utnyttja den heliga
historiens ämnen i litteraturen, både i drama och epos, till
en början i propagandasyfte, sedan med allt större
litterär ambition. Genom renässansen fick dessa
strävanden även nationell syftning; de olika folken ville
höja sina nationalspråk till samma rang som latinet,
och ett av de främsta medlen blev skapandet av stora
epos: nationella och kristna. Miltons Paradise Lost är
utan jämförelse den protestantiska kristenhetens
största epos.
Mästerlig är kvinnopsykologin i Evas skepnad:
både i hennes hängivenhet mot Adam, hennes
hyp-notiskt vettlösa fall för ormen och hennes rörande,
aldrig svikande redobogenhet att sona sitt brott.
Mästerlig är också teckningen av det ondas väsen,
koncentrerat i ursynden, högmodet, vars värsta punkt är
avunden och vars fruktansvärda vapen är lögnen. I
storslagna tavlor målas himmel och helvete, och
paradisets lustgård är inget abstrakt ideallandskap utan
har ännu för en nutida läsare en betagande friskhet
över sig.
Miltons porträtt finns vid art. Engelsk litteratur.
KONSTEN ATT KOMMA IHÅG
Minne och inlärning. Även ett åldrigt
fotografi ger oss i regel en exakt bild av det som en gång
varit. Med samma exakthet fungerar inte vårt
minne. Det lagrar inte mekaniskt upp alla synbilder och
det återger dem inte med detaljskärpa. Minnet är
beroende av hur personen i övrigt fungerar. Hur själva
upplagringen och återframkallningen av minnesbilder
går till, vet vi inte med säkerhet. De vanligaste
teorierna går ut på att våra intryck, upplevelser och
tankar avsätter spår i hjärnan (engram) och att dessa
spår åter kan framkallas. Men minnesspåren kan ock-
så suddas ut av ålder eller genom häftiga upplevelser
eller på annat sätt. Även återgivandet av minnena kan
ske i olika form. Ofta har de viss känslofärg, tolkas
i en viss riktning eller blandas med
fantasiföreställningar. Vad vi kan iaktta är endast yttringarna av
minnesfunktionen och inte hur denna i detalj
arbetar. De iakttagelser vi kan göra räcker dock för att vi
skall få vissa föreställningar om hur man lämpligast
bör gå till väga vid inlärning m. m.
Flertalet människor har lika god förmåga på de
olika sinnesområdena (t. ex. synen, hörseln och känseln),
Artiklar, som saknas i dette band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
