Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Montesquieu, Charles Louis de Secondat — maktfördelningslärans upphovsman - Tre makter isolerade från varandra - Teorierna omsätts i praktiken - Moral — det godas idé - Den fria viljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2348 moral
Frankrike utgjorde adeln en gång en sådan, nu var
den en osjälvständig hovadel. Därför måste nya
makter skapas, och mellan dem skall en sträng
maktfördelning råda. Utgångspunkten för hans
makt-fördelningsschema är satsen att »det är en evig
erfarenhet, att varje människa som har makt frestas att
missbruka den, tills hon möter skrankor». Han
uppställer därför ett helt system av sådana. Statsmakten
uppdelas i tre grenar: styrande (regering),
lagstiftande (folkrepresentation) och dömande (domstolar).
Härvid är att märka, att beskattningsrätten
tillkommer folkrepresentationen, som också drar upp
riktlinjerna för statens utgifter. Några av den styrande
maktens viktigaste uppgifter är att leda
förvaltningen och tillsätta ämbetsmän.
Dessa tre makter skall vara helt oberoende av
varandra. Regeringen får inte framlägga förslag till
folkrepresentationen, och denna kan inte ställa
regeringens medlemmar till ansvar för olämpliga åtgärder
(s. k. politisk ansvarighet). För rättskipningens
oberoende är det nödvändigt, att domarna är oavsättliga.
På ett par punkter finner dock Montesquieu, att
garantierna mot maktmissbruk blir starkare, om denna
isolationsprincip inte upprätthålles.
Folkrepresentationen skall ha rätt att ställa ministrar, men inte
monarken, till ansvar för olagligt tillvägagångssätt
(s. k. juridisk ansvarighet), och regeringen
(monarken) skall ha vetorätt, dvs. kunna förhindra nya
lagar att träda i kraft.
Även inom folkrepresentationen förordar
Montesquieu en viss maktfördelning. Efter engelskt mönster
skisserar han en representation, som består av ett på
ärftlig adel baserat överhus och ett underhus, som
utses av folket genom direkta val. Tyngdpunkten skall
dock ligga hos det senare; överhuset kan endast
godkänna eller förkasta dess beslut.
Teorierna omsätts i praktiken
Montesquieus maktfördelningslära har haft stort
inflytande på otaliga författningsarbeten i olika
länder.
Som exempel på författningar, som tillskurits
efter hans mönster kan nämnas Förenta staternas,
Sveriges och Norges (se Grundlagar). Den ovan
antydda arbets- och maktfördelningen har befunnits
ändamålsenlig och tillämpas i de flesta demokratiska
stater, men den av Montesquieu eftersträvade
isoleringen har i allmänhet endast kunnat upprätthållas
beträffande den dömande makten.
Även klimatläran fick vittgående verkningar. Den
motverkade upplysningstidens ytliga
historieuppfattning med dess förakt för gångna tider. Och för
franskklassicismen innebar den fröet till upplösning.
Dennas huvudtes, att den bildade människan är sig lik
oavsett tid och rum, visade sig ohållbar, och tron på
generella regler i diktens värld rubbades i sina
grundvalar.
I stället för de fransk-klassicistiska abstrakta,
»allmängiltiga» människotyperna trädde en mängd
folkindividualiteter. Intresset för dessa kom så
småningom att förnya vitterheten och bana väg för
romantiken.
DET GODAS IDÉ
/V1OR.AL Termerna moral och etik härstammar
båda från ord som ursprungligen betyder sed eller
vana. Var och en som har någon världserfarenhet
känner till att sederna är mycket olika, inte bara hos olika
folk utan också hos olika samhällsgrupper inom
samma folk. Därav har många dragit den slutsatsen, att
moralen är något tillfälligt, som ingen upplyst man kan
känna sig bunden av. Redan Aristoteles invände
gentemot detta förnekande av värdenas bestånd, att även
om moralbegreppen växlar så är själva moralen till
finnandes överallt, i den meningen nämligen att man gör
skillnad mellan gott och ont. Han menade sig också
kunna bestämma vad det goda var: det som ledde till
evdaimoni’ a, ett svåröversatt ord som brukar återges
med lycka men snarare betyder välbefinnande,
harmoni. Detta är nu en mycket filosofisk idé, som
mängden knappast kan tänkas göra till sin. Efter många
debatter fram och tillbaka om det godas idé har det
numera blivit vanligt att betrakta de moraliska
omdömena snarare som befallningar och känsloutbrott än
som välgrundade sanningar. Visst är att få ting är så
känsloladdade som dessa omdömen. Det kan vara
nyttigt att då och då tänka på vad orden gott och ont
ursprungligen betyder, t. ex. för ett barn som just har
lärt sig tala. Ont är vad som gör ont, gott är vad som
smakar gott. Det som är gott blir föremål för gillande:
ett småbarn kan gilla snask med samma intensitet
som en vuxen person gillar en räddningsbragd. Och
den som tillfogar en något ont bör ha ett kännbart
straff, antingen det nu är stolen som barnet råkar stöta
sig på eller tjuven som stjäl plånboken från den vuxne.
Den fria viljan
Moralproblemet har ytterligare komplicerats genom
frågan om viljans frihet, en fråga som sedan urminnes
tider har varit föremål för mycket grubbel. Man kan
säga att den är felaktigt ställd, eller man kan betrakta
den som olösbar för vårt begränsade förstånd. Hur
som helst har den föga betydelse i praktiken. Ingen
lär i längden kunna avstå från att fälla moraliska do-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
