Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Moral — det godas idé - Den fria viljan - Filosofisk moral - Religiös moral - Gruppmoral
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORAL 2349
mar därför att han förnekar viljans frihet, även om
få är modiga eller cyniska nog att imitera den
grekiske filosof, vars tjuvaktige slav ursäktade sig med att
det var hans öde att stjäla och fick till svar: »Ja, men
också att piskas.» I själva verket är det samma tanke,
som på ett värdigare och mindre drastiskt sätt
kommer till uttryck i den indiska karmaläran och i den
kristna satsen att vad en människa sår det skall hon
ock uppskära. I en eller annan form finns denna tro
på det oundgängliga sambandet mellan brott och straff
så gott som överallt. Den har gett upphov till så skilda
men för människosläktet grundväsentliga ting som
lagstiftningen, statsbildningarna, föreställningarna
om historiens rättvisa dom och den ännu rättvisare
dom som skall avkunnas efter all historias slut. Att
dessa föreställningar är förknippade med de
våldsammaste känslor och de intensivaste viljeyttringar tyder
bara på att moralen hör till de starkaste faktorerna i
människolivet. Den är ett urfenomen, för att bruka
ett av Goethes favorituttryck. Som sådant kan den inte
förklaras, men den kan överallt iakttagas.
Filosofisk moral
Den stora förvirring som alltid brukar råda när
moralens grunder diskuteras beror till stor del på att
dessa är av mycket olika art. Man kan rent av tala om
många olika moraler. Den som spelar den största
rollen både i debatten och i det dagliga livet är
samhälls-moralen. I den ingår det nästan alltid element från
andra håll, som kanske inte har så mycket med
samhället att göra. Detta gäller särskilt om den
filosofiska moralen. Den är alltför individualistisk för att
kunna bli allmänt antagen och alltför
intellektualis-tisk för att duga till vardagsbruk. Antikens filosofer,
denna morals egentliga lärofäder, intresserade sig
visserligen mycket för statslivet, men deras inverkan på
detta blev sällan stor och de brukade också fyllda av
grämelse dra sig tillbaka från det. Just denna
avskildhet prisade de gärna som den högsta dygd. Deras mål
var att kunna »se på allt med frid i sinnet», som
Lucre-tius uttrycker det. De pliktmedvetna stoikerna och de
njutningslystna epikuréerna kan visserligen ta sig rätt
olika ut. Det fanns ytterlighetsmän på de båda
flyglarna, som kunde begå tyrannmord för att rädda staten
eller hänge sig åt utsvävningar för att döva livsledan.
Men djupast sett var den vises upphöjda ro idealet för
dem alla, och sådana inflytelserika morallärare som
Horatius och framför allt Cicero kunde friskt låna av
båda skolorna.
Religiös moral
Mera invecklat är det med den religiösa moralen. De
flesta gamla kulturfolk har ansett sina lagar och bruk
vara av gudomligt ursprung. Detta gäller i särskilt hög
grad om de semitiska folken, men också i viss mån
om grekerna. Mycket av denna uppfattning levde kvar
även sedan gudavärlden hade förbleknat. Här ligger
grunden till en stor del av den sega konservatism som
ibland gör ett förbryllande intryck på utomstående.
Men ännu svårare att utreda kan de härvor bli som
uppstår när en utpräglat religiös moral tvinnas
samman med samhällsmoralen. Den rent religiösa
moralen går ut på frälsning och kan endast tillfälligtvis
sammanfalla med samhällsnyttans krav. I det
avseendet har den likheter med den filosofiska moralen.
När det gäller de högsta formerna av buddhism och
hinduism kan det rent av vara svårt att säga om
moralen bör kallas filosofisk eller religiös. Stora
slitningar och missförstånd brukar uppkomma när man
söker göra den askes, som krävs för att nå religiösa
mål, till en del av samhällsmoralen. Den kristna
grundsatsen att älska Gud över allting och sin nästa som sig
själv kan inte utan högst betänkliga kompromisser
bringas i samklang med den moral som gäller i
»världen». Detta hindrar inte att både filosofisk och
religiös moral i längden ofta lyckas utöva ett stort och
långtgående inflytande på seder och bruk och till och
med på lagarna.
Gruppmoral
Ett skäl till att vitt skilda moraluppfattningar kan
frodas inom samma folk är stånds- eller
gruppmoralen. Den lever kvar på många sätt även sedan
stånds-gränserna utsuddats. Inom krigarståndet överskyler
modet en myckenhet av synder: »Förhatlig är den
fege blott, åt honom ensam hån och skam.» För en
medlem av prästståndet brukar avfall från den rena
läran vara det mest ödesdigra brottet. Bland bönder
betraktas lättjan som något urbota ont. Inom
borgarklassen värderar man gärna en person efter hans
förmåga att tjäna pengar. Särskilt under klasskampens
dagar var strejkbrytaren det svartaste fåret i
arbetarkretsar. Till och med förbrytarna har sin moral, ofta
ytterligt sträng i tillämpningen, och här är det
naturligtvis angivaren som råkar värst ut. Många av de
olater, som bedöms med största hårdhet inom en viss
krets, blir rent av glorifierade inom en annan. Men
mycket av det som ursprungligen var en ståndsmoral
införlivas omärkligt med den gängse samhällsmoralen.
Feghet anses nästan överallt vara något särskilt
skamligt, vilket inte är så underligt i
värnpliktsarmé-ernas tidevarv. Renlärighetskravet, som sällan har
varit populärt i lekmannakretsar, har upptagits och
drivits till en förut oanad höjd av nutidens totalitära
diktaturer. Där affärsmännen dominerar blir
driftigheten beundrad även av sådana som tidigare föraktat
den. Den proletära solidariteten har blivit ett
föredöme för tjänstemän som förr i världen inte ville ha
det minsta med proletärer att skaffa. När samhällets
struktur förändras, måste dess olika grupper också
ändra sin moral. Utmärkande för all gruppmoral är
nämligen att den tjänar ett bestämt och lättbegripligt
syfte. En feg krigare, en avfällig präst, en lat bonde
och en borgare som inte duger till att göra goda affärer
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
