Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Motorsport — moderna fartvidunder - Den italienska eran - Fransmännen var ojämna - Engelsmännen rekordkörde - Tyskland i täten - Ett stärkt Italien igen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2364 MOTORSPORT ________________________________
fade sig världsrykte. Den sistnämnde blev även den
som förde fram Alfa-Romeomärket på racerbanorna.
Men varken Bordino eller Campari ansågs av
italienska experter vara fullt i klass med Felice Nazarro i
dennes bästa dagar. Det fanns endast en arvtagare till
den store fartkungen, Felices brorson Biagio
Nazarro, vilken spåddes en minst lika lysande karriär,
men han förolyckades i Frankrikes G. P. 1921.
Fransmännen var ojämna
Fransmännen intog redan från början en ledande
ställning inom automobilsporten, men landets aktiva
förare hade svårt att göra sig lika gällande som
italienarna, Robert Benoist på Delage lyste visserligen
1924-25, men hans ledarställning övertogs snart av
Louis Chiron, som körde sina bästa säsonger 1928-30
men sedan endast blev en skugga av sitt forna jag.
En tredje fransman i elitklassen är René Thomas,
som vann Indianapolisloppet i Amerika 1914 och
senare gjort uppmärksammade rekordkörningar på
Montlhérybanan.
Engelsmännen rekordkörde
England har aldrig haft några toppnamn i de
kontinentala G. P.-loppen. Visserligen har sir Henry
Birkin, Earl Howe och Richard Seaman gjort en
och annan glänsande prestation men har näppeligen
som förare varit i klass med de bästa italienarna.
England har inom bilsporten mest varit intresserat
av det absoluta fartrekordet på »flygande milen», och
har där skaffat sig världsberömmelse.
Det första av de fyra stora engelska namnen är
J. G. Parry-Thomas, vilken härjade i
rekordtabellerna mellan 1920 och 1925.
Sir Henry Segrave kommer som nummer två i
tidsföljden. Han gick betydligt längre än
Parry-Thomas, och tack vare lord Wakefields miljonunderstöd
kunde han tillsammans med fantasirika
ingenjörs-snillen bygga racervagnar med dittills oanade
fartresurser. Segrave (1896-1930) nöjde sig emellertid
inte endast med världsrekordet till lands. År 1930 var
han klar för att även ta hem rekordet för racerbåtar.
Det lyckades, men ögonblicket efter det båten
passerat mållinjen, körde den på en flytande stock och
slog runt. Segrave och hans mekaniker slungades ur
och fallet mot vattenytan blev så hårt, att föraren ljöt
en nästan ögonblicklig död.
Men England var inte utan rekordförsvarare efter
Segraves förolyckande. Sir Malcolm Campbell
fanns till hands. Född 1885 började Campbell tävla
på motorcykel redan 1907. År 1909 roade han sig med
att flyga, och året därpå gav han sig in på bilsporten.
Framgångarna var sparsamma i början, men 1932
fick han för första gången se sitt namn i
rekordtabellerna, och han är den förste som färdats i bil med en
hastighet av över 300 miles/tim.
Englands fjärde äss i spelet om det absoluta
fartrekordet blev George Eyston, en målmedveten och
tekniskt kunnig förare, som i tysthet lät bygga sitt
fartvidunder »Thunderbolt» och 1937-38 höjde
världsrekordet tre gånger med 575,330 km/tim. som
bästa notering. Eyston var då 40 år, en ålder som
sedan gammalt anses som en bilists bästa.
Jämnårig med George Eyston var John Cobb, som
1938 började konkurrera med Eyston om det
absoluta fartrekordet och även överträffade
landsmannen. Cobbs rekordkörning med 633 km/tim. är en
triumf för strömlinjen.
Tyskland i täten
Den tyska bilsporten fick före första världskriget
aldrig fram någon riktig förgrundsgestalt. Det fanns
många bra förare - bl. a. ett par medlemmar i
bildynastin Opel och Karl Jöms - men den ende som
väckte berättigad uppmärksamhet var Christian
Lautenschlager (f. 1877), som med Mercedes vann
Frankrikes G. P. två gånger (1911 och 1914). Efter
första världskriget var den tyska bilsporten länge
lamslagen, varför italienare och fransmän fritt kunde
husera. En tysk fanns emellertid, Rudolf
Carac-ciola, som under senare hälften av 1920-talet
började göra sig ett namn som framgångsrik förare av
Mercedes-Benz.
Det var dock inte enbart Rudolf Caracciola som gav
signalen till den fram till krigsutbrottet 1939
bestående tyska överlägsenheten. Den äran delas även av
Hans von Stuck på den geniale bilkonstruktören
dr Porsches Auto-Unionracer. Denna vagn blev i
Stucks säkra händer en sensation, och i slutet av 1933
och hela året 1934 kunde Stuck gå från seger till seger
i ett nästan obrutet sammanhang. Till naturen var
dock Stuck en försiktig general, och när flera snabba
tyska racervagnar kom med i dansen, höll han sig
något i bakgrunden. År 1936 dominerade
Mercedes-Benz-förarna, men snart var det Auto-Unions tur igen.
Detta märke hade nämligen fått en f. d. racerförare
på motorcykel, den unge Bernd Rosemeyer, och i
och med hans inträde i fabrikslaget kom de stora
framgångarna. Trots sin ungdom (27 år) lyckades
Rosemeyer 1936 lägga beslag på den efterträdda
europeiska mästarvärdigheten i den kanske hårdaste
konkurrens som någonsin förekommit i bilsportens
historia. Bernd Rosemeyers lysande karriär blev dock
kort. Vid ett fartrekordförsök vid Mannheim 1938
kastade en vindstöt hans i ca 430 kilometers fart
framrusande bil av vägen, och han dödades genast.
Ett stärkt Italien igen
Efter Nazarros tid har Italien fostrat många
briljanta förare, som låtit tala om sig över en hel värld.
Den klarast lysande stjärnan var Tazio Nuvolari,
av de flesta experter ansedd som världens hittills
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
