Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Muhammed — en världsreligions grundare - Abdallahs son och Chadidjas man - Allah talar till sin profet - Men ingen är profet i sitt fädernesland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUHAMMED 2371
der djuren ett magert bete. Den enda livsform som står
människor till buds i ett så torftigt område är
nomadens fria men farofyllda tillvaro. Fattigdomens, de
tomma viddernas och de ständiga inbördesfejdernas
land utgör emellertid en osedvanligt dålig jordmån
för en kulturell uppblomstring.
Abdallahs son och Chadidjas man
Den fromma traditionen talar dock om en förnäm
ädling i Mecka, vars tio söner var så ståtliga och hade
så adliga profiler, att »deras näsor drack före
läpparna». En av dessa var Abdallah, Muhammeds fader,
gift med Amina. Han dog redan innan det väntade
barnet föddes (omkring år 570). Arvet efter honom
var torftigt: fem kameler och en gammal slavinna. En
farbroder tog senare ynglingen i sin vård och tjänst.
Han fick sedermera anställning som kameldrivare hos
den rika änkan Chadidja, som efter någon tid gifte sig
med honom till sin släkts stora förargelse.
Chadidja skötte affärerna, Muhammed hade god tid
att grubbla över de religiösa ting som fängslade hans
sinne. I en ökengrotta förrättade han sin andakt och
sökte klarhet. Liksom många andra araber vid denna
tid kände han en stark dragning till tron på en gud, en
monoteism i stil med den som judar, kristna och
perser förkunnade. (Sådana monoteistiska »sökare»
kallas sedan i Koranen hanifer.) Samtidigt älskade han
dock hemstadens helgedom Kaba med den svarta
stenen. Men avgudabilderna, som fanns därinne,
fe-tischerna, djinnerna (andarna) och stammarnas
otaliga sten-, träd- och stjärngudomligheter lärde han sig
snart förakta. Hans oroliga själ sökte »guden», Allah
(sammandraget av al-ilah). »Fädernestadens tempel
är för honom redan från början Allahs hus, Allah är
Kabas herre» (Tor Andræ).
Allah talar till sin profet
Så kom uppenbarelserna. Muhammed talar om en
strålande gestalt, som stod vid den klara horisonten:
»Sedan närmade han sig och svävade ned och kom på
två båglängders avstånd och omtalade sina
uppenbarelser för sin tjänare.» Förmodligen syftas här på
själva den profetiska kallelsen. Därefter är det
vanligen inte syner utan röster som fyller profetens själ,
ofta under stark upphetsning. Allah talar, och hans
tjänare hör. Äntligen efter lång väntan har även det
arabiska folket fått del av den ende Gudens
uppenbarelse. Men nu har det i stället fått den så mycket
renare än både judar och kristna.
Men ingen är profet i sitt fädernesland
Allah bjöd först sin apostel att predika dom, bot och
bättring för de själviska rika i Mecka. Dessa gjorde
emellertid narr av Muhammed och kallade honom en
kahin (siare), som fått sina ingivelser av någon djinn.
Och de ängslades över att Muhammeds nya lära skulle
Vid de dagliga bönetimmarna faller den rättrogne
muhammedanen på knä med ansiktet i riktning mot den heliga
stenen i Mecka. Ceremonin är densamma vare sig han
befinner sig i någon av Österns miljonstäder eller ute i öknens
ensamhet. Här har två troende museimaner gjort halt bland
Saharas sanddyner.
fördärva deras handel. När han inte ville tiga,
började de lägga råd mot hans liv. Utom Chadidja och
den tappre och kloke Abu Bekr var det mest slavar
och fattigt folk som först trodde på profeten. En del
av dessa måste slutligen fly över Röda havet till det
kristna Abessinien. För de återstående såg det mörkt
ut. Då kom det glädjande budskapet, att araberna i
Medina inbjöd profeten och hans trogna att flytta över
dit. Denna utvandring (hidjra) öppnade nya
perspektiv. Med rätta har den tagits till utgångspunkt för den
nya muhammedanska tideräkningen. Som en god
ledare såg Muhammed först till att hans anhängare blev
räddade. Hans egen och Abu Bekrs hidjra i september
622 liknade närmast en flykt för livet.
Muhammed var vid denna tid en man i 50-årsåldern.
Med god hälsa, ståtligt utseende och klart förstånd
förenade han en ovanlig förmåga att vinna människor,
inte minst genom ädelmod mot besegrade fiender.
Hans auktoritet gentemot sin omgivning synes från
början ha varit förvånande stor, särskilt om man tar i
betraktande beduinernas stolthet och obändiga
fri-hetskärlek. Sakta men säkert tog han ledningen i
Medina. Befolkningen bestod av två arabiska och tre
judiska stammar. Med judarna inträffade emellertid snart
en brytning. De föraktade Muhammed för hans naiva
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
