Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Napoleon I — korsikanen som blev Europas härskare - Uppväxtår och genombrott - Vägen till makten - Napoleon — fredsstiftaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2424 NAPOLEON ______________________________________
jakobinpartiet, särskilt med Robespierres yngre
broder. Såsom 25-årig artillerikapten gjorde han
republiken en stor tjänst, då han genom en betydelsefull insats
bidrog till att driva bort engelsmännen från Toulon.
Han utnämndes nu till brigadgeneral. Efter
Robespierres avrättning och jakobinväldets fall blev
Na-poleons ställning osäker. Han förlorade sitt befäl men
lyckades dock snart vinna anknytning till de nya
makthavarna, främst Barras, som var befälhavare över
trupperna i Paris. Då rojalisterna 1795 gjorde revolt,
utsåg Barras Napoleon till sin stabschef. I en
handvändning rensade Napoleons kanoner gatorna från
upproriska och återställde lugnet.
Vägen till makten
Efter denna händelse var Napoleons stjärna i
oavbrutet stigande. På våren 1796 utsågs han till
överbefälhavare för den franska armé som skulle upptaga
offensiven mot österrikarna i Italien. Och med det
italienska fälttåget träder Napoleon definitivt in i
världshistorien. Soldaternas avgud blev han redan nu genom
sin personliga tapperhet, sin omedelbarhet och sin
förmåga att vädja till deras hederskänsla, ärelystnad
och vinstbegär. I Italien avslöjades också genast
Napoleons utomordentliga fältherreegenskaper: hans
förmåga att genomföra grundlig spaning, snabba
trupprörelser och överraskande angrepp. Det
segerrika fälttåget avslutades med den för Frankrike
ytterst gynnsamma freden i Can/po For’mio (1797).
Som en »romersk prokonsul» styrde och ställde den
unge generalen med länder och riken i Italien utan
att mycket fråga efter »advokaterna» i Paris, för vilka
han redan nu uttalade sitt oförställda förakt.
Bona-partes nästa plan var att betvinga England genom ett
angrepp på Egypten, varifrån det engelska väldet i
Indien skulle kunna hotas. Med hjälp av den skicklige
utrikesministern Talleyrand [tal(ä)rang] lyckades
han få regeringen (direktorerna) med på förslaget;
och förmodligen såg dessa herrar inte ogärna, att den
självrådige generalen avlägsnades från de politiska
händelsernas centrum. Den egyptiska expeditionen
(1798-99) blev emellertid ett skäligen misslyckat
företag. Vid Abukir utanför Alexandria förstörde en
engelsk flottstyrka under Nelsons ledning den franska
eskadern och avskar Napoleons förbindelser med
hemlandet. Själv övergav Napoleon sina trupper för att
ta sig tillbaka till Frankrike. Det låg nära till hands
att tro att den snöpliga utgången skulle stoppa hans
bana. I verkligheten blev det dock tvärtom.
Då Bonaparte efter en äventyrlig hemfärd över
Medelhavet landsteg på Frankrikes jord, var han
om-strålad av ett sagoskimmer från det orientaliska
äventyret. Händelsernas utveckling under hans frånvaro
hade också på sätt och vis gynnat hans planer.
Direk-torialregeringens misslyckanden i den inre styrelsen
hade blivit alltmer uppenbara. Dess utrikespolitik
hade varit på en gång svag och utmanande och lett
Frankrike in i ett nytt omfattande krig. På många håll
längtade man efter en starkare regering, gärna under
ledning av en segerrik general. Bonaparte var
visserligen inte den ende som kunde komma i fråga, men han
var den som - vågade försöket. Efter sin hemkomst
sökte han kontakt med den gamle intrigören abbé
Sieyès [siäjä’s] - »mästerlotsen, som förde det
franska statsskeppet in i den monarkiska hamnen». Så
uppgjordes en statskuppsplan. Bonaparte skulle
betros med utomordentligt krigsbefäl och erhålla
fullmakt att utarbeta en ny författning. Regeringen var
delvis redan vunnen för saken, men svårare blev det
med parlamentet. Då Napoleon uppträdde i
»fem-hundramannarådet» (den ena av parlamentets
kamrar), möttes han också av öppet motstånd. »Ned med
diktatorn!», »Utom lagen!» ljöd det mot honom, och
man trängdes hotfullt omkring talaren. Situationen
var ny för general Bonaparte, som var van vid
mili-tärisk disciplin. Han förlorade besinningen och fördes
halvt avsvimmad ut av de tillskyndande soldaterna. I
detta kritiska ögonblick ingrep emellertid hans bror
Lucien Bonaparte, vilken satt som ordförande i
församlingen. Han rusade ut och eggade soldaterna att
rädda sin älskade general genom att tränga in i salen
och köra ut parlamentsmedlemmarna.
Av en mindre församling pålitliga anhängare
godkändes sedan förslaget till omorganisation av
regimen, och en provisorisk regering tillsattes med
Bonaparte som främste man. En ny författning utarbetades
- men inte så som den gamle författningsskrivaren
Sieyès hade tänkt sig utan som Bonaparte ville ha det.
Den godkändes genom en folkomröstning och trädde
omedelbart i kraft (1799). Genom denna författning
blev Napoleon såsom förste konsul Frankrikes
praktiskt taget enväldige styresman.
Napoleon — fredsstiftaren
Napoleon förstod, att det franska folket främst av
allt längtade efter fred. Då fienderna avslog hans
freds-förslag, måste han tillkämpa sig freden. »Hjälten som
steg nyss ifrån S:t Bernhard ner med hela sin taktik,
kanonerna och svärden», heter det i en samtida svensk
dikt om Napoleons tåg över Alperna, som förde
honom till hans andra italienska fälttåg (1800).
VidMa-ren’go vanns den avgörande segern - som dock så
när hade blivit ett nederlag. Napoleon hade nämligen
skickat bort en division av sin armé under general
Desaix, och då han oförmodat stötte på den överlägsna
österrikiska hären, såg det till en början hotfullt ut.
I elfte timmen kom emellertid Desaix tillbaka och
förvandlade nederlaget till seger. I Paris rådde en nästan
panikartad oro. Vid ryktet om ett svårt nederlag på
den italienska fronten var man beredd att stänga
stadens portar för den återvändande förste konsuln. Men
efter ett par timmar kom underrättelsen om segern
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
