Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Napoleon I — korsikanen som blev Europas härskare - Napoleon — fredsstiftaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
___________________________________________________________________ NAPOLEON 2425
Napoleon mottager Wiens nycklar 13 november 1805. Efter en målning av Girodet i Versailles’ galleri.
och då blev jublet så mycket våldsammare. Genom
Marengo säkerställdes freden på fastlandet, och 1802
kom fred till stånd även med England. Världsfreden
var återställd efter tio års krig. Napoleon hyllades som
den store fredsstiftaren.
Under fredstiden vistades Napoleon mestadels i
Paris, där han hade Tuilerierna till bostad. Här
utvecklade han en rastlös arbetsiver. Hans korrespondens är
ett ännu bevarat vittnesbörd härom. Hans brev har det
talade ordets hela friskhet och livfullhet. »I dem
återfinns», säger en fransk historiker, »hans glöd, hans
kraftiga, ogenerade språk, hans tankes rörlighet och
eld, med ett ord han själv, som hel och hållen lever
kvar i dem.» Det betydde förvisso också ett
jättearbete, om ordning och lugn, fasthet och jämvikt skulle
kunna åvägabringas i det av tio års revolution
skakade franska samhället. Det gällde att sätta i stånd
vägar och kanaler, ge trygghet åt industrier och andra
företag, stabilisera den fruktansvärt försämrade
valutan, bringa statens finanser på fötter och att
organisera upp ett nytt undervisningsväsen, sedan
revolutionen rivit ned det som fanns förut. Detta och mycket
annat krävde väldiga insatser av Napoleon under
fredsperioden. Två saker har dock mer än allt annat
fäst sig i eftervärldens hågkomst: den nya lagen och
»konkordatet» med påven. Den nya lagen (»Code
Na-poléon») byggde på det omfattande
lagstiftningsarbete som revolutionen utfört men utformades
ytterligare av lagkunniga experter och fick även i viss mån
sin prägel av Napoleon själv; så t. ex. brukar man
framhålla, att lagens starka hävdande av
familjebanden är en yttring av Napoleons korsikanska
släktkänsla. Då Napoleon genom »konkordatet» (1801)
ny-ordnade Frankrikes kyrkliga förhållanden och
åstadkom försoning med påven, gick han det franska folkets
livligaste önskan till mötes. Ingenting hade nämligen
vållat så mycken oro i sinnena som alla de kyrkliga
nyheterna, experimenten och förföljelserna under
revolutionen. Nu kunde den franske bonden åter dyrka
sin Gud på fädernas sätt, samtidigt som han fick sin
kanske genom revolutionen nyförvärvade egendom
tryggad. Konkordatet befäste också den traditionellt
självständiga ställning inom den katolska
kristenheten som den gallikanska kyrkan ständigt strävat efter.
Ingenting bidrog mer att befästa Napoleons
popularitet hos det franska folkets breda lager än den kyrkliga
uppgörelsen. Där hade Napoleon träffat en hjärtpunkt
i den franska folksjälen. 1802 fick han konsulatet på
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
