Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Napoleon I — korsikanen som blev Europas härskare - Napoleon — fredsstiftaren - Napoleon — orosstiftaren - Napoleon — på vägen till S:t Helena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2426 NAPOLEON
livstid, 1804 blev han kejsare. Kröningen ägde rum
med stor prakt i Notre Dame. Påven läste mässan och
gav kejsaren smörj elsen men kejsarkronan satte
Napoleon själv på sitt huvud. Han krönte också med egna
händer sin gemål Josephine, den vackra societetsdam
han gift sig med 1796 i början av sin karriär.
Napoleon — orosstiftaren
Om Napoleon genom ödets skickelse ryckts bort
1802, hade han kanske gått till historien som en av
Frankrikes och kanske mänsklighetens största
välgörare. Men freden bestod blott ett år. Redan 1803 var
kriget åter i full gång.
England var liksom tidigare den ledande makten i
motståndet mot fransmännen. Napoleon planerade och
förberedde en landstigning i England, men vid
underrättelsen om att William Pitt lyckats få till stånd en
ny koalition med Österrike och Ryssland övergav
Napoleon invasionsplanerna. Han vände sig i stället i
ilmarscher mot öster och genom »trekejsarslaget» vid
Austerlitz (1805), Napoleons mest lysande militära
framgång, tvangs Österrike till underkastelse. Så
kom turen till Preussen (1806) och Ryssland (1807).
Napoleon stod som det europeiska fastlandets
behärs-kare och utnyttjade sin seger till det yttersta mot
Österrike och i synnerhet mot Preussen, medan han
behandlade Ryssland skonsamt. Kvar stod endast
fienden till sjöss: England. Ungefär samtidigt med
Napoleons seger vid Austerlitz vann England också en
sjöseger vid Trafalgar. Därmed försvann hoppet att med
militära maktmedel krossa England. Napoleon sökte
nu nå målet på en annan väg: att organisera det
europeiska fastlandet till en blockad mot England. Inga
engelska fartyg och inga engelska varor skulle få
mottagas i fastlandets hamnar (»kontinentalblockaden»
1806). England skulle berövas sina inkomstkällor och
på kort tid ruineras. Blockaden kunde dock aldrig
genomföras fullt effektivt. Den skadade även Frankrikes
näringsliv och blev i stort sett ett klart misslyckande.
Napoleons ryska återtåg 1812. Efter en målning av Meissonier.
Napoleon — på vägen till S:t Helena
För att trygga tronföljden lät Napoleon 1809 skilja
sig från Joséphine, som inte skänkt honom några
barn, och äktade året därpå den österrikiske kejsarens
dotter Marie-Louise. Deras son Napoleon, som
föddes 1811, fick redan i vaggan titeln konung av Rom.
Genom giftermålsförbindelsen med ett furstehus fick
Napoleons makt ytterligare en legitimation.
Sin största utbredning nådde Napoleons välde 1809,
men redan vid det laget började ödesdigra sprickor
uppträda i hans till det yttre lysande maktställning.
På den pyreneiska halvön, där kejsaren upprättat en
av honom beroende regim under brodern Joseph,
pågick ständiga strider med engelska stridskrafter och
en utbredd spansk motståndsrörelse, och i längden
innebar denna »gerilla» (friskarekrig) en oavlåtlig
åderlåtning av de franska truppernas stridskraft. Med
tiden blev också de politiska och ekonomiska
intressemotsättningarna med Ryssland av allt allvarligare art.
Napoleon beslöt slutligen att i ett väldigt stormanlopp
slå denna enda återstående stormakt på den
europeiska kontinenten till marken.
Men i Ryssland fick han som han själv uttryckte
det »kämpa mot elementen, inte mot människor».
Sedan han intagit Moskva, satte ryssarna själva eld på
staden, och i den fruktansvärda vinterreträtten
därifrån gick Napoleons mångprövade »stora armé» under
1812. Hans resurser att hävda sin makt var dock
ingalunda uttömda genom detta bakslag. Året därpå stod
han med en ny armé åter i Europas mitt, beredd till
strid, när den österrikiske statsmannen Metternich
uppsökte honom i hans högkvarter i Dresden för att
förmå honom att draga sig tillbaka inom de gränser
som kunde anses förenliga med Europas trygghet. Det
var vid detta tillfälle Napoleon enligt Metternich
skall ha fällt följande märkliga ord: »Edra härskare,
som är födda på tronen, kan låta slå sig tjugu gånger
och likväl återvända till sina residens. Men jag kan
inte göra det. Mitt välde skall inte överleva den dag då
jag upphört att vara stark och följaktligen fruktad.»
Och i denna deklaration ligger nyckeln till Napoleons
- och alla diktatorers - gåta. Hans existens
berodde på framgången. Så gick han sitt öde till mötes.
Ett förhärjat och underkuvat Europa reste sig mot
den store fredsstöraren. I ett tredagarsslag utanför
Leipzig drevs de franska trupperna på flykten, och i
april 1814 måste kejsaren abdikera, sedan även Paris
råkat i fiendernas hand. Men redan 1815 gjorde han
ett djärvt försök att bryta sig ut ur isoleringen
på Elba och åter gripa makten. Han landsteg i
Frankrike och sände ut eldande proklamationer, riktade till
bönderna och arbetarna. De trupper som skickades ut
mot honom övergick massvis på hans sida, och efter
några veckor höll han sitt intåg i Paris. Men efter »de
hundra dagarnas» välde krossades hans nya armé av
Wellingtons och Blüchers förenade styrkor vid Wa-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
