Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Navigation — hur man finner rätta vägen till sjöss - Praktisk navigation - Radiotekniken träder in - Nebulosor — den »tomma» världsrymden - Vintergatan ett skenbart töcken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2452 nebulosor ___________________________________
många möjligheter att bestämma var han befinner
sig.
Under långa resor inträffar dock snart, att allt land
sjunker bortom horisonten och fartyget endast har
tusentals sjömil öppet hav framför sig. Navigatören
måste då hitta vägen med hjälp av sol och stjärnor.
Den astronomiska navigationen grundar sig på det
faktum, att himlavalvet synes koncentriskt omsluta
jorden. Varje punkt på jorden har en motsvarande
punkt på himlen, som kallas dess zenit, och omvänt
har varje punkt på himlen, varje stjärna till exempel,
en motsvarande punkt på jorden, som ligger mitt
under stjärnan och kallas dess projektionspunkt och
som med stjärnan vandrar åt väster runt jorden ett
varv på ett dygn. Navigatören känner stjärnans
(solens) läge och då även latitud och longitud för dess
projektionspunkt på jorden. Genom att mäta
stjärnans höjd över sin egen horisont kan han beräkna
stjärnans avstånd från sitt eget zenit eller, vilket är
detsamma, sitt eget avstånd från stjärnans
projektionspunkt. Då han samtidigt kan räkna ut bäringen
till stjärnan eller dess projektionspunkt, har han löst
problemet att med himlakropparnas hjälp exakt
räkna ut var på världshavet han befinner sig.
Radiotekniken träder in
I och med radions fullkomnande har många olika
metoder för ortbestämning till sjöss med hjälp av
radio blivit uppfunna. Enklast för fartyget är den
riktade radiofyren, som sänder olika telegraftecken
i olika riktningar, så att man ombord med en vanlig
rundradiomottagare kan höra vad fyren sänder och
då veta i vilken riktning den är. Större fartyg
utrustas med radiopejlapparater, varmed fartyget självt
kan mäta från vilken riktning en radiostation sänder.
Detta verkar som en vanlig optisk pejling på en
synlig fyr-
Radarapparaten kan med radions hjälp se genom
mörker, snöfall och tjocka upp till 150 nautiska mil
och tecknar en karta av allt den ser på en skärm i
navigationshytten. Loran och Decca är andra system
för ortbestämning med radions hjälp, som uppfanns
under andra världskriget. De har en huvudsändare
och 2 eller 3 »slavsändare» på skilda ställen i land,
vilka avger signaler, som instrumenten ombord
registrerar så att navigatören kan se i ett särskilt
sjökort var han befinner sig.
Andra moderna apparater är ekolodet, vilket lodar
på de största havsdjup, samt gyrokompassen och den
automatiska styrinrättningen, som själv styr
fartyget efter en inställd kurs.
De radiotekniska hjälpmedlen får allt större
betydelse. De står dock endast till tjänst i kustfarvattnen
och ländernas randhav, där de är till stor hjälp vid
an-göring under mörker och dålig sikt, då fyrarna inte
syns. Mitt ute på de stora världshaven är emellertid
navigatören alltjämt hänvisad till solen och stjärnorna
för att finna vägen till sin destinationshamn.
DEN »TOMMA» VÄRLDSRYMDEN
NeBULOSOR och interstellär materia. På
himlen finns himlakroppar av dimlikt utseende, vilka av
ålder har benämnts nebulosor efter det latinska
ordet ne’bula (töcken). Några få, bl. a. en nebulösa i
Orions stjärnbild, är synliga för blotta ögat. Den
ptolemeiska st järnkatalogen från det andra
århundradet e. Kr. upptar fem nebulosor, och i ett arbete av
år 1270 e. Kr. omtalas ytterligare fem.
Säkerligen har både astronomer och andra under
gångna tider undrat över dessa moln. Men det var
inte möjligt att komma till klarhet om deras
verkliga natur innan kikaren hade blivit uppfunnen.
Enligt astrologins läror ansågs nebulosoma onda och
fördärvbringande, och alldeles särskilt menade man
att de skulle vara farliga för ögonen. Denna
uppfattning har väl sin förklaring i att man i flera fall
överansträngt ögonen för att få klarhet i detaljerna hos
dessa moln. Man har då tänkt sig att något elakartat
inflytande utgått från dessa himlakroppar. Man
vågade därför inte ägna så stor uppmärksamhet åt
dessa farliga himlakroppar, i en kinesisk sägen
kallade »himlens spindelvävar».
Vintergatan ett skenbart töcken
»Vintergatans valvsegel spänt av flammande flor»
(Karlfeldt) syns som ett ljustöcken runt vår himmel.
Men redan i forntiden anade man, att detta töcken
i verkligheten består av stjärnor. Och när Galilei 1610
sände ut till en häpnande värld sin berömda skrift
Den himmelske budbäraren fastslog han, att det var
så, som man anat under antiken och medeltiden och
som faktiskt också en del naturfolk föreställt sig,
nämligen att Vintergatan måste vara ett ofantligt
moln av stjärnor, fast vi med blotta ögat inte kan
urskilja de enskilda stjärnorna. Galilei hade i sin
kikare sett Vintergatan åtminstone delvis lösa upp sig
i stjärnor.
I Vintergatans ljusband finns det emellertid också
verkliga töcken, nebulosor, som inte löser upp sig i
stjärnor. Vad består då dessa nebulosor av? Det är
väldiga stoft- och gasmassor, utspridda i rymden
mellan stjärnorna. Dessa moln av stoft och gas kan vara
mörka, mer eller mindre ogenomskinliga, och kallas
då mörka nebulosor.
Det är de mörka nebulosoma som gör att Vinter-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
