Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nebulosor — den »tomma» världsrymden - Ljusa nebulosor - Mörka nebulosor - Materien i den »tomma» världsrymden - Iskristaller i rymden? Järnkristaller i magnetfält?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2454 nebulosor______________________________________
som centralstjärnan hos de planetariska
nebulo-sorna. Likaså är Plejaderna (Sjustjärnorna)
omgivna av nebulosamassor. I Svanen finns den s. k.
Cirrusnebulosan, som till formen liknar ett
cirrus-moln.
I samma stjärnbild finns också den s. k.
Nord-amerikanebulosan, som med sin form gör skäl för
namnet.
De ljusa nebulosorna består inte endast av gaser
utan också mer eller mindre av stoftmoln. Detta
gäller särskilt de oregelbundna nebulosorna. Dessa
stoftmassor helt enkelt reflekterar ljuset från
närbelägna stjärnor och ger upphov till ett kontinuerligt
spektrum av samma art som de stjärnor, vilkas ljus
de återkastar. Dessa stjärnor behöver då inte ha den
höga temperatur, som är nödvändig för att en
stjärnas strålning skall göra gasmassor lysande genom
fluorescens.
Mörka nebulosor
Medan gaserna i världsrymden är genomskinliga,
måste stoftmoln däremot givetvis vara mer eller
mindre ogenomskinliga. De kan röja sin närvaro genom
att återkasta ljus från närbelägna stjärnor. Men de
kan också röjas genom den skymmande verkan de
har på bakomliggande stjärnor.
Genom undersökning av skymningseffekten har
man kunnat påvisa många mörka stoftmoln och även
mäta deras dimensioner, inte endast i sidled utan
också deras djup. De är ofta tiotals ljusår i
genomskärning. Ibland har man också genom sådana
undersökningar kunnat konstatera att flera mörka
nebulosor befinner sig bakom varandra.
Då en mörk nebulösa avtecknar sig mot
Vintergatan, kan det se ut som en öppning, en glugg, i
Vintergatans stjärnmyller, men nu vet man, att det då
i stället är fråga om ett skymmande stoftmoln.
K. Lundmark och P. J. Melotte har funnit, att de
mörka nebulosornas antal i vårt stjärnsystem
överstiger i 500 och alltså är nära tio gånger så stort som
de ljusa nebulosornas.
Förutom de hittills nämnda mörka nebulosorna i
vanlig mening har man på senare tid funnit små
mörka fläckar avteckna sig mot en ljus nebulösa som
bakgrund. Det märkliga är att dessa små mörka
bildningar utsänder korta radiovågor, vilket den nya
radioastronomin har kunnat påvisa. Dessa stoftmoln
har en genomskärning av omkring 1 ljusår. Man
anser, att dessa s. k. globuler kan vara blivande
stjärnor.
Materien i den »tomma» världsrymden
Förr ansåg man självklart, att de vida rymderna
mellan stjärnorna i regel var helt tomma och
genomskinliga. Men de sista årtiondenas forskning har
visat, att det överallt i dessa rymder finns större
eller mindre mängder interstellär materia. Det är
allt
så inte endast i nebulosorna som vi har sådan
materia. Den består liksom i nebulosorna av både stoft
och gaser. Stoftet röjer sig genom sin skymmande
verkan, medan gaserna inverkar på stjärnornas
spektrum.
Den gasformiga materien mellan stjärnorna ger
upphov till fina spektrallinjer i stjärnornas
spektrum, linjer som inte visar samma förskjutning som
stjärnornas egna linjer, vilka förskjuts åt den röda
eller violetta änden av spektrum allt efter som
stjärnan rör sig från oss eller mot oss. På grund av den
interstellära gasens ringa täthet är linjerna mycket
smala, vilket kan underlätta upptäckten av dem.
Dessutom ökar dessa linjers intensitet med
avståndet till stjärnan, då ljuset från avlägsnare stjärnor
måste gå igenom mäktigare gasskikt. Man kan rent av
använda de interstellära linjerna för uppskattning av
vissa stjärnors avstånd.
För ca 50 år sedan upptäckte J. Hartmann de
första interstellära linjerna, som härrörde från
joniserat kalcium. Linjerna av detta ämne är i själva
verket lättast att upptäcka, trots att det inte alls är
dominerande bland rymdens gaser. Man har numera
funnit en hel rad grundämnen och har kunnat
ungefärligen uppskatta i vilka kvantiteter de
förekommer. I en kubikmeter av rymden räknar man nu med
att det i genomsnitt finns 600 000 väteatomer, 4
titan-atomer, 6 kalciumatomer, 0,3 kaliumatomer, 0,1
titanatomer och dessutom ytterst små mängder
kemiska föreningar sådana som kolhydrater och cyan.
Dessa resultat tyder på att proportionen mellan de
olika ämnena i den interstellära materien är ungefär
densamma som inom solens och de andra stjärnornas
atmosfärer, på vår jord och i de på jorden från
rymden nedfallande meteorstenarna.
Iskristaller i rymden? Järnkristaller i magnetfält?
Stoftpartiklarna i rymden är svårare att utforska
än gaserna, eftersom de förra inte har någon
inverkan på stjärnornas spektrum. Den totala
förekomsten av stoft kan beräknas genom skymningseffekten
men även genom en annan effekt. Liksom solen lyser
mera röd, när den står lågt och dess ljus måste gå
en lång väg genom luften med dess många olika
partiklar, så har även världsrymdens stoft en
färgverkan, så att stjärnornas ljus får en viss dragning åt
rött och detta mera ju längre bort de ligger. Denna
verkan av de interstellära stoftmassorna
upptäcktes 1930 av R. Trümpler och har senare ingående
studerats av bl. a. Carl Schalén. Denne fann, att den
observerade färgeffekten kan förklaras, om den
mörka materien antas bestå av små metalliska partiklar,
t. ex. av järn, i den genom sin litenhet imponerande
storleken en tiotusendels millimeter.
Senare har man funnit att effekten inte helt kan
tillskrivas metalliska partiklar utan att den delvis rent
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
