Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nebulosor — den »tomma» världsrymden - Iskristaller i rymden? Järnkristaller i magnetfält? - Molnen i rymden föder solar och planeter - Spiralnebulosorna är stjärnsystem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NEBULOSOR 2455
Hästhuvudnebulosan i Orion,
en av de mest påfallande
mörka nebulosorna, avtecknar
sig skarpt mot den ljusa
nebu-losans bakgrund och omstrålas
av ett vackert skimmer. Den
gör intryck av ett mörkt
moln som brett ut sig framför
solen. I verkligheten består den
av mörka, skymmande
stoftmassor. Fotot taget med
100-tumsteleskopet på Mount
Wil-son. Exponering 3 tim.
av kan härröra från iskristaller. En sensationell
upptäckt har på senare tid gjorts av amerikanerna
Hilt-ner och Hall, som visat att ljuset från mycket
avlägsna stjärnor ofta är i någon mån polariserat,
vilket innebär att ljussvängningarna sker övervägande
i ett visst plan. En sådan egenskap hos ljuset är svår
att förklara, om man inte antar, att partiklarna är
starkt jämhaltiga och att de befinner sig i
magnetfält, som alltså skulle förefinnas ute i den vida
rymden mellan stjärnorna. Här har den framtida
forskningen stora och fascinerande problem att lösa.
Om man till de förut omtalade gasmängderna i
rymden lägger stoftmassorna, kan man tycka att det
blir en ansenlig täthet hos den interstellära materien.
Men trots det stora antalet atomer per kubikmeter är
materien likväl så utspädd, att en volym av
jordklotets dimensioner endast skulle innehålla några
kilogram materia.
Molnen i rymden föder solar och planeter
Den gamla hypotesen att solen och planeterna har
uppkommit genom koncentration av nebulösa
massor börjar forskningen nu återupptaga men i en mera
precis form och på grundval av fakta. Den
interstellära materien har gett upphov till alla rymdens
stjärnor, och denna process fortsätter i någon mån
alltjämt. Stoftpartiklarna uppkommer genom
kondensa-tion av de kosmiska gaserna, en hypotes som redan
1935 framställdes av B. Lindblad. En samling sådana
partiklar föres sedan alltmer ihop genom
strålnings-trycket från de omgivande stjärnorna. Till sist blir
anhopningen så stor, att dess egen gravitation kan
samla ytterligare partiklar och gaser, så att det
uppkommer ett moln, sådant som globulerna. Då detta
alltmer drar ihop sig, blir det lysande genom
atomprocesser i dess heta inre, och därmed har det blivit
en lysande stjärna. Under utvecklingsprocessen kan
vidare de omgivande stoft- och gasmassorna
sammanfogas till planeter, varvid virvelbildningar spelar en
stor roll, enligt en nu mycket uppskattad teori av
Weizsäcker.
En annan fråga är varifrån rymdens gas- och
stoftmassor leder sitt ursprung. Då kommer man in på
frågan om hela universums uppkomst och utveckling.
Men i vissa fall härrör dessa nebulösa massor från
exploderande solar, novor och supernovor.
Spiralnebulosorna är stjärnsystem
De objekt som man benämnt spiralnebulosor och
som man länge trott vara verkliga nebulosor har av
de senaste årtiondenas forskning visats vara hela
stjärnsystem, jämställda med vårt Vintergatssystem
och liggande på miljoner ljusårs avstånd. Detsamma
gäller otaliga andra liknande objekt, där
spiralstrukturen inte framträder. Dessa vintergatsystem eller
galaxer behandlas i artikeln Världsalltet.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
