Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Newton, Isaac — naturvetenskapens största geni - Newton upptäcker det visa ljusets natur - Spegelteleskopet är en uppfinning av Newton - Svensken Klingenstierna löste akromatismens »olösliga» problem - Differential- och integralkalkylen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NEWTON 2477
Newton upptäcker det vita ljusets natur
Newtons första undersökningar rörande ljusets
natur påbörjades redan 1666. Ända sedan Aristoteles’
tid hade man trott, att det ofärgade ljuset utgjordes
av två beståndsdelar, svart och vitt. Newton visade
emellertid, att det vita ljuset är sammansatt av olika
färgsorter med olika brytbarhet och omvänt, att
olikfärgade strålar kan tillsammans alstra vitt ljus (se
Ljus). Newton, vanligen så blygsam och måttfull i
sina ordalag, ansåg detta vara »den egendomligaste
och mest anmärkningsvärda upptäckt, som hittills
gjorts rörande naturens lagar». Med stöd av denna
upptäckt förklarade han en mångfald optiska
fenomen, bl. a. kroppars färg samt färgerna hos tunna
hinnor.
Newton betraktade ljuset som en skur av partiklar,
som utslungas från lysande kroppar. Hans samtida,
holländaren Huyghens, uppfattade däremot ljuset
som en vågföreteelse. Vågteorin, som omsider slog
igenom, beskriver på ett enkelt sätt bl. a. de efter
Newton uppkallade färgringarna (se Ljus). I våra
dagar har dock fenomen upptäckts som låtit Newtons
emissions- eller emanationsteori (av lat. emit’tere,
emana’re, utsända, utgå) åter komma till sin rätt.
Spegelteleskopet är en uppfinning av Newton
Sextonhundratalets upptäckter inom astronomin
och biologin, vilka medförde en revolution av
människans världsbild, gjordes huvudsakligen med hjälp
av teleskopet (se Astronomi och Kikare) och
mikroskopet. Dessa instrument, som öppnade förut oanade
synfält för människoögat, gav en stimulerande
näring åt debatter om antikens eller om den moderna
tidens företräde. De alstrade bilderna var
emellertid oklara och färgade i kanten. Orsaken härtill
ansågs i främsta rummet bero på den av Newton
upptäckta olika brytbarheten hos det vita ljusets
olikfärgade strålar. Enligt Newtons mening, grundad på
vissa experiment, vore det omöjligt att medelst
linser sammanbryta dessa strålar till en punkt och
därigenom upphäva färgspridningen. Han övergick
därför till att konstruera spegel teleskopet, vars
objektiv inte utgöres av linser utan av en konkav spegel,
vilken reflekterar olika färgsorter på samma sätt.
Detta Newtons spegelteleskop har sedermera fått
många alltmer fullkomnade efterföljare (se bilder vid
art. Kikare).
Svensken Klingenstierna löste akromatismens
»olösliga» problem
Newtons uppfattning, att ofärgade eller
akromati-ska bilder (av grek, a, motsv. o- i t. ex. ofärgad, och
kr o’ma färg) inte kunde erhållas genom ett av
linser sammansatt instrument, var emellertid oriktig.
Redan på 1750-talet hade en engelsk optiker lyckats
förfärdiga ett akromatiskt teleskop, vilket väckte ett
Detta majestätiska porträtt av Isaac Newton ger en
föreställning om den beundran och vördnad varmed samtiden
betraktade den geniale naturforskaren. Astronomen Halley gav
uttryck däråt med orden: »Närmare gudarna kan ingen
dödlig komma.»
utomordentligt uppseende, inte minst i Sverige, enär
det snart blev bekant, att det var en svensk
vetenskapsman som genom sin skarpsinniga kritik av
Newtons ståndpunkt givit uppslaget till denna
märkliga uppfinning. Hans namn var Samuel
Klingenstierna (1698-1765), berömd matematiker och
fysiker, professor i Uppsala, informator åt sedermera
konung Gustav III.
Differential- och integralkalkylen
Den viktigaste upptäckten inom matematiken
under 1600-talet är infinitesimalkalkylen, dvs.
räknandet med oändligt små storheter. Denna del av den
högre matematiken grundläde ungefär samtidigt och
oberoende av varandra Newton och Leibniz.
Dess ena gren, differentialkalkylen, ger möjlighet
att undersöka hur de storheter som beskriver ett
naturfenomen förändras. Exempel härpå är ändringar
i temperatur eller värmemängd hos en kropp eller
i läge och hastighet hos en kropp i rörelse. Inom
den rena matematiken studeras medelst
differentialkalkylen bl. a. hur brant en kurva stiger i en
godtycklig punkt. Den andra grenen, integralkalkylen, har
utformat reglerna för sammanläggning av ett
oänd
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
