Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nielsen, Carl — tonsättaren från Fyn - Nietzsche, Friedrich — övermänniskans filosof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NIETZSCHE 2483
TONSÄTTAREN FRÅN FYN
Nielsen,carl (1865-1931), 1900-taiets hittnis
mest särpräglade och betydelsefulla danska
kompositör. Vid tiden för hans genombrott fastnade de
flesta yngre tonsättare i Wagners magiska trollkrets
eller påverkades av impressionisternas subtila
tonspråk. Endast enstaka tondiktare var mästare med
sådan självständighet att de kunde bryta sig nya
vägar så som t. ex. Stravinskij förmådde. Trots den
danska musikens starka beroende av mera
konventionella strömningar från tysk musikkultur lyckades
det Nielsen att skapa en inom hela den
västerländska musiken egenartad stil. En av
förutsättningarna fanns i hans från barndomen tillägnade
primitiva naturkänsla och hans sunda dyrkan av livet.
Denna obändiga livskraft och kamplust kommer ofta
till uttryck i hans stora instrumentala verk. Men han
ägde också en varm och fin poetisk känsla för djupa
och tragiska stämningar i människolivet. Hans sätt
att omskapa och omvärdera melodik, rytmik och
polyfoni har haft stor betydelse.
Av Nielsens verk intar hans 6 symfonier en
framträdande plats, t. ex. nr 2, De fire Temperamenter
(1901-02) och nr 4, Det Uudslukkelige (1914-16).
Särskilt omtyckt är orkesterstycket Saga-dröm (1907
-08) samt den intagande Lille suite a-moll för
stråkorkester, tryckt 1889 som opus 1.
Förutom bl. a. en violin- och en flöjtkonsert har
han skrivit åtskillig kammarmusik, många utmärkta
pianostycken, sånger samt operorna Saul och David
(1902) och Maskarade (1906).
Som elev vid konservatoriet i Köpenhamn kom
Nielsen till en början under inflytande av Brahms’ och
J. P. Hartmanns musik. Under åren kring sekelskiftet
var han violinist i Det kongelige Kapel och blev senare
även kapellmästare där. Han fick flera gånger
tillfälle att studera utomlands och kunde i stort sett
glädja sig åt uppskattning från sina landsmän, bl. a.
i form av stipendier. Nielsen var en verklig
personlighet, en enkel och rakryggad människa, med stort
sinne för humor och med en beundransvärd kärlek
till medmänniskor av alla slag. - Sina barnaår har
han själv skildrat i sin förtjusande bok Min fynske
Barndom, och en del av sina tankar om musik har
han utgivit under titeln Levende Musik.
ÖVERMÄNNISKANS FILOSOF
N IETZSCHE, Friedrich (1844-1900). Ordet
»övermänniska» (Übermensch) är inte präglat av
Nietz-sche, det förekommer t. ex. i Goethes Faust och på
andra ställen i tysk litteratur före hans tid. Men det
var först genom Nietzsches filosofi och det stora
inflytande den utövade på tänkesättet från 1890-talet
fram till vår tid som ordet kom i allmänt bruk.
Friedrich Nietzsche föddes i Röcken vid Leipzig
1844 °ch var son till en protestantisk präst. 1869-76
verkade han som professor i grekiska i Basel, levde
därpå som fri författare, mestadels i Alperna och
Italien. 1889 drabbades han av en sinnessjukdom,
som försänkte honom i fullständigt mörker till hans
död 1900. Under den tid han ännu var verksam var
Nietzsche så gott som okänd. Men i slutet av
1880-talet fäste Georg Brändes uppmärksamheten på
honom, och efter några år var han den mest berömda
och omdiskuterade av alla dåtida filosofer. Detta
berodde inte bara på de djärva och hänsynslösa, delvis
av en beundransvärd psykologisk skärpa präglade
angrepp han riktade mot de värden som anses vara de
bärande i vår kultur, inte bara på hans berömda
krav på en »omvärdering av alla värden» utan
säkerligen minst lika mycket på hans egenartade,
fascinerande ehuru stundom också alltför svulstiga språk.
Hans självkänsla stegrades i de sista skrifterna till
gränsen av storhetsvanvett. Han talar som profet, ja,
som stiftare av en ny religion, kallar sig själv
»Antikrist» och tror, att mänskligheten kommer att införa
en ny tideräkning efter honom. I ett högtidligt
rytmiskt språk med bibliska förebilder gav han i den
även till svenska översatta Also sprach Zarathustra
en stundom mycket orakelmässig förkunnelse av sina
läror. Alla sina senare skrifter, Bortom gott och ont,
Till moralens genealogi, Antikrist m. fl., betraktade
han själv som kommentarer till detta verk. Det är
inte den gamle persiske religionsstiftaren, i vars mun
han lägger sin förkunnelse; det är en fritt diktad,
tidlös gestalt, som han låter stiga ned från bergen,
där han på religionsstiftares vis tillbragt en lång tid
i ensamheten. I sällskap med sin örn och sin orm,
»det stoltaste djuret och det klokaste», träder han
fram på torget och talar för den gapande folkhopen
om »övermänniskan».
»Jag lär eder övermänniskan. Människan är något,
som skall övervinnas. Vad haven I gjort för att
övervinna henne . . . Övermänniskan är jordens mening.
Eder vilja skall säga: ’Övermänniskan skall vara
jordens mening.’ Jag besvär eder, mina bröder,
förbliven jorden trogna och tron icke dem, som talar till
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
