Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nietzsche, Friedrich — övermänniskans filosof - Slavupproret i moralen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2484 NIETZSCHE
Friedrich Nietzsche. Skulptur av Max Klinger.
eder om överjordiska förhoppningar. Giftblandare
äro de, om de veta det eller ej ... Sannerligen, en
smutsig flod är människan. Man måste vara ett hav
för att i sig kunna uppta en smutsig flod utan att bli
oren. - Se, jag lär er övermänniskan. Hon är detta
hav . .. Var är dock den blixt, som slickar eder med
sin tunga? Var är det vanvett, varmed I måsten
inympas? Se, jag lär eder övermänniskan: hon är denna
blixt, hon är detta vanvett!»
Frågar man nu, vad Nietzsche egentligen menat
med övermänniskan, som enligt honom skall vara
livets mål och mening, visar det sig, att svaret inte är
så lätt att ge, och det är därför inte underligt, att
hans lära blivit föremål för många olika tolkningar.
Nietzsche har aldrig i systematisk form framlagt sin
filosofi. Han »talar med blixtar», såsom han själv
säger, dvs. han uttrycker sig i aforistiska sentenser,
som ofta blir oklara och mångtydiga, stundom även
motsägelsefulla. Sålunda heter det t. ex. i
Zarathus-tra: »Ännu har det aldrig funnits någon
övermänniska», men i Antikrist: »Denna högre och värdefullare
typ har redan ofta funnits» - och som exempel
näm-nes det beryktade renässansvidundret Cesare Borgia
och Napoleon. Övermänniskan är alltså dels en
framtidsvision, dels en historisk verklighet. - Hitler lät
fotografera sig vid en byst av Nietzsche, därmed
antydande, att han var den övermänniska som bebådats
av Zarathustra.
Slavupproret i moralen
Nietzsche är ateist och förkunnar läran om att
»Gud är död» såsom ett befriande evangelium.
Mänskligheten har intet mål, livet är i och för sig
meningslöst, men man måste ge det ett mål och en mening.
Detta mål och denna mening kan enligt Nietzsche inte
ligga i förverkligandet av något jordiskt lyckorike,
i »största möjliga lycka för det största möjliga
antalet», i de demokratiska eller socialistiska idealen.
Om Nietzsche med våldsam förbittring vänder sig
mot kristendomen, »slavupproret i moralen», som
förfalskat alla värden och lärt människornas likhet
inför Gud och varje människas oändliga värde, så
kritiserar han med samma skärpa de demokratiska
idealen, som enligt honom i grunden blott är
historiska konsekvenser av kristendomen. De leder till
en allmän nivellering, till utplånande av djup och
höjder, till »den sista människan», som gör allt litet
med sin kloka välfärds- och krämarfilosofi. Det enda
som kan ge mänskligheten något värde är de stora
enskilda människorna och deras verk. Massan, »de
mycket-för-många», har endast sin betydelse som en
närande jordmån, ur vilken de stora enskilda
människorna kan växa fram. Nietzsche prisar faktiskt det
antika slaveriet, ja, han anser denna institution vara
förutsättning för all högre kultur. Han prisar
kampen, kriget, anarkin, emedan han anser, att stora
människor och stora verk endast kan födas under
oordnade, farofyllda, kampfyllda tider - t. ex. i
Pe-rikles’ Aten eller i den italienska renässansen.
På samma gång är han starkt påverkad av Darwins
utvecklingslära, som på hans tid började sitt
segertåg. Ibland ser det ut som om han tänkte sig
övermänniskan såsom en produkt av kampen för
tillvaron och det naturliga urvalet. Alla djurarter har
utvecklat sig till något högre; skulle människan ensam
hejda denna utveckling? Därför förkastar Nietzsche
alla strävanden att genom välfärdspolitik lindra
denna kamp och skydda den svagare.
Men å andra sidan kan det inte undgå hans blick,
att »stark» inte utan vidare är detsamma som
»värdefull». Vi har inga garantier för att utvecklingen
leder till mera värdefulla typer. Tvärtom synes den
i nutiden tendera i motsatt riktning. Söker vi de
överlägsna personligheterna, de som motsvarar vad
Nietzsche tänker sig under »övermänniskan», får vi
gå till det förflutna. »Övermänniskan» blir då inte
längre en framtidsbild utan en historisk företeelse.
Det är omöjligt att finna konsekvens och
samstämmighet i dessa båda uppfattningar - övermänniskan
som framtidsmål och som historisk förebild. Vad
som står kvar av förkunnelsen blir väl till slut den
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
