Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiska gudar och gudasagor — hur nordisk gudatro uppstått och utvecklats - Över Moder jorden strålar vid vår tideräknings början himmels- och solguden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2502 NORDISKA GUDAR o. GUDASAGOR
HUR NORDISK GUDATRO UPPSTÅTT OCH
UTVECKLATS
Nordiska gudar och gudasagor, a
jardfastum steini - på jordfast sten - stod Groa,
enligt en Eddadikt, när hon sjöng sina trollsånger,
»galdrar», för sin son. Kring en jordfast sten ledde
fordomdags bonden en nyköpt ko, när hon kommit
hem till den nya gården. Då skulle hon trivas på sitt
nya ställe och inte »tråna». Att leda kon kring en
jordfast sten gav henne också bättre utsikter att bli i kalv.
Stenen är det starka och pålitliga i den värld där vi
rör oss. Otaliga är sagorna om övernaturlig kraft
hos de stora stenblocken och de små glänsande
ädelstenarna. Många av dessa föreställningar torde gå
tillbaka ända till stenåldern. På gravstenar och fria
block borrade redan stenåldersmänniskorna in
klungor av skålgropar. »Människan kastade djurhamnen
den morgon, då hon första gången reste ett altare»
(Heidenstam).
På en berghäll utanför Norrköping finnes inhuggen
en båt av det slag som i stort antal ingår i våra
hällristningar. Men det är något märkvärdigt med denna
östgötabåt. Framför båten är ett par hästar inristade.
Och för att tydligt visa, att dessa skall draga
farkosten, har man huggit in draglinor mellan hästarna och
båten. Denna ristning har av några forskare använts
som bevis för att hällristningsbåtarna har förts fram
över land. De har med gudstjänsten, kulten, att göra.
De torde inte vittna om skeppsfart och sjöstrider.
Seden att framföra skepp för gudstjänstbruk är känd
från flera håll. Så plägade man i Aten på en kultvagn
föra till gudinnan Atena en av de atenska kvinnorna
vävd mantel, som under färden användes såsom segel
på den båt som drogs upp till gudinnans tempel på
Akropolis. Under medeltiden fördes i Västeuropa en
båt från den ena staden till den andra. Den mottogs
med glada festligheter och dans, vart den kom.
Stundom var glädjefesterna så uppsluppna, att de vållade
prästerna bekymmer. Sådana bruk synes ha
förekommit i Sverige redan under bronsåldern (1500-500
f. Kr.)
För övrigt synes gudstjänsten under bronsåldern ha
varit mycket skiftande i sina riter. Hällristningar
uppvisar ett vimmel av figurer, som - troligen för att
påverka gudamakterna - utför allehanda akrobatiska
konster (extatisk dans). Man bär eller fäster på ett
skepp solbilder - för att solen skall lysa. Plöjaren
bär en grön kvist i handen - för att säden skall växa.
Över huvud synes kultbruken vid den tiden ha haft
till huvuduppgift att förbättra årsväxten, äringen.
Över Moder jorden strålar vid vår tideräknings början
himmels- och solguden
Med järnålderns inträde omkr. 500 f. Kr. synes
gudstron i viss mån åter ändra gestalt. De första
ortnamnen med vittnesbörd om nordisk gudatro syns
uppträda vid början av vår tideräkning. Det är
sådana namn som Ullevi och Njärdevi (Mjärdevi). När
Mellan hedendom och
kristendom. De allra flesta
runstenarna i Sverige är resta under
1000-talet, då kristendomen
infördes. De är ofta korsmärkta
såsom stenen från Kolunda
(bilden t. h.). T. v. runstenen
från Stenkvista, som antages
avbilda en torshammare.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
