Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiska gudar och gudasagor — hur nordisk gudatro uppstått och utvecklats - Över Moder jorden strålar vid vår tideräknings början himmels- och solguden - Gud och gudabrud firar bröllop för att säden skall växa på åkrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISKA GUDAR o. GUDASAGOR 2503
Snorre Sturlasson skrev sin Edda på 1200-talet, hade
han mycket litet att berätta om guden Ull. Han säger,
att denne är son till gudinnan Siv och styvson till Tor.
Han är så god bågskytt och så utmärkt skidlöpare, att
ingen kan mäta sig med honom. Han är fager att se på
och har krigarkraft. Honom bör man åkalla i envig.
Vem är då Ull? Namnet har en gång hetat Wulthus,
vilket betyder glans, härlighet. Detta »röjer med ens
för oss gudens väsen. Ty vem kan bära detta namn
annat än solens och himmelens gud, den mäktige som
låter sitt ljus stråla över människornas dagar och
verk» (E. Wessén). Ull är ett ärenamn för
himmels-guden. Utan himmelens sol och regn blir jorden
ofruktbar. Sina vapen och skidor, sitt mod och sin
krigarkraft behöver Ull, då han varje vår skall väcka
jordgudinnan ur vinterdvalan, sedan han besegrat de
kalla, livsfientliga makterna.
Genom Tacitus’ G er mania från 98 e. Kr. får vi
upplysningar om N erthuskulten hos vissa
germanstammar. För första gången får vi en levande bild av våra
förfäders gudstjänstbruk.
»På en ö i oceanen», läser vi där, »finnes en helig
lund och i denna en invigd vagn, som är betäckt med
ett förhänge. Blott en präst får lov att röra vid den.
Endast han förstår, när gudinnan finnes inne i
helgedomen, och när hon beger sig ut i en vagn, dragen av
kor, ledsagar han henne med djup vördnad. Då är det
glada dagar och fest på de ställen, som hon hedrar
med sitt besök. Man drar då inte ut i krig och griper
inte till vapen. Allt järn är inlåst; frid och lugn är det
enda man då tänker på, allt vad man åstundar, ända
tills prästen förer den på umgänget med människorna
trötta gudinnan tillbaka till hennes helgedom. Därpå
tvättas vagnen och förhängena och - om man nu skall
tro det - gudinnan själv i en enslig sjö. Detta utföres
av trälar, som omedelbart uppslukas av sjön
(dränkas). Härav kommer en med hemlig skräck blandad
undran, vad det månde vara, som endast de åt döden
vigda få se.»
Gud och gudabrud firar bröllop för att säden skall
växa på åkrarna
Det viktigaste i den kult som ägnades Nerthus och
hennes make, även kallad Ull, var det »heliga
bröllopet». Under äldre tid är det gudinnan, »bruden», som
är den förnämsta vid bröllopet. Så var det på den tid
då Tacitus skrev om germanerna. Nerthus omtalas
men inte hennes make, blott en präst. När
gudabrud-gum och gudabrud firar bröllop, då spirar gräs och
örter och säd fram ur Moder jorden. Då blir bönderna
säkra om att få den skörd som de behöver.
Gudanam-nen växlar, men ända till den tid då den nordiska
gudstron bytes ut mot kristendomen, synes i Norden
hednisk gudstro ha fortgått på detta sätt. Efter
guda-paret Ull-Nerthus följer senare i tiden Njord-Skade,
Frö-Fröja.
Denna runbildsten från Sanda på Gotland visar oss den döde,
som kommer till Valhall och där mottages av Odin och får
gripa om hans spjut Gungner.
Denna hällristning från Tanums socken, Bohuslän, visar
rituell dans till gudarnas ära. Ristningen brukar dateras till
bronsåldern. Männen synes ha lurar i händerna.
På en hällristning utanför Norrköping finns denna båt
dragen av hästar inhuggen. Båten har alltså framförts över
land, vilket forskningen satt i samband med gudstjänsten.
Vid studiet av denna gudsdyrkan är ortnamnen av
stort värde. Gudarnas namn ingår i ortnamn
tillsammans med sådana ord som vi, »helig plats», harg,
»stenkrets», tuna, »inhägnad», al, »tempelplats», åker,
lund, hult etc. Hur dyrkad Ull en gång varit
framgår därav, att det tycks finnas inte mindre än 18
ortnamn som är sammansatta med Ull och vi (Odin
ingår blott i fyra sådana namn). Om Ulls dyrkan
vittnar sådana namn som Ulleråker och Ultuna (i
Uppland), Ullevi. I flera fall ligger ett Ullevi inte långt
ifrån ett Mjärdevi (i äldre tid Njärdevi, dvs. Nerthus’
eller Moder jords heliga plats). Man kan härav dra
den slutsatsen, att då dessa orter uppkallades, utgjorde
Ull och Nerthus ett gudapar, som säkerligen hade ge-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
