Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiska språk — skandinavernas språk - De nordiska språkens särart - Fordom plattysk inverkan, nu engelsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_______________________________________________________________ NORDISKA SPRÅK 25 I I
SKANDINAVERNAS SPRÅK
Nordiska SPRÅK. De nordiska språken utgör
den nordliga grenen av de germanska språken (se
d. o.). Deras historia som särskilda (sinsemellan
skilda) språk är jämförelsevis ung, föga mer än ett
årtusende. Före vikingatiden talade nämligen
nord-germanema ett språk, i sitt äldre skede kallat
urnordiskan. (Se vidare under Svenska språket.)
Urnordiskan splittrades i dialekter, och fr. o. m.
vikingatidens början, omkring 800, kan man indela de
nordiska språken i två grupper: den västnordiska
(fomnorskan och fomisländskan, uppkommen ur den
förra i och med Islands kolonisering från Norge), och
den östnordiska (forndanskan, fomsvenskan och
forngutniskan, den senare talad på Gotland). Det
fomgutniska skriftspråket gick vid medeltidens slut
över i svenskan, medan talspråket levde vidare i de
säregna gotländska (eller nygutniska) folkmålen. Men
de nordiska språkens antal förblev detsamma, i det
att fornnorskan gav upphov även till färöiskan.
Motsättningen östnordiska-västnordiska har i
nyare tid överlagrats av andra motsatsförhållanden
mellan de olika nordiska språken. 1800-talets norska
riksspråk byggde på danskan och var därför åtminstone i
skrift snarlikt detta språk. I tal förefaller norskan i
dag stå svenskan närmare än danskan, och även i
skriften har den avlägsnat sig betydligt från danskan.
Isländskan och färöiskan har gått sin egen väg och är
utan särskilda studier oförståeliga för andra
nordbor. (Se vidare art. om de olika nordiska språken.)
De nordiska språkens särart
Ett av de mest iögonenfallande särdragen är den
bestämda slutartikeln: gård-en, hus-et, gårdar-na,
hus-en. Denna artikel uppkom under tidig medeltid
ur ett demonstrativt pronomen, som sattes efter sitt
huvudord och sedan smälte samman med detta.
Vidare har de nordiska språken förlorat ett
urger-manskt j framför vokal i början av ord, vilket
kvarstår i de övriga germanska språken. Ex.: nord, år,
etc., ty. Jahr, eng. year, nederl. jaar; nord, ok, etc., ty.
Joch, eng. yoke, nederl. juk; nord, ung, etc., ty jung,
eng. young, nederl. jong. Om ett ord ändå i nordiska
språk börjar på j, så är det antingen i denna form
inlånat (mest från tyskan), t. ex. jungfru, junker,
jägare, eller också har de nordiska språken fått detta j
genom en egenartad ljudutveckling, kallad brytning,
som i de övriga germanska språken uteblivit eller fått
ett annat förlopp. Ex. jämn, (ty. eben, eng. even), jarl
(eng. earl), jord (ty. Erde, eng. earth).
Brytningen består i en övergång av urgermanskt e
till ia (sv. ja, jä) eller io (sv. jo, jö) i början av ord,
cch dessutom efter vissa konsonanter. Ex. hjärta (ty.
Svenska: När de just var färdiga att fara,
bröt ett förskräckligt oväder lös.
Danska: Da de just (el. lige) var færdige til
at fare (el. køre), brød et skrækkeligt uvejr
løs.
Norskt bokmål: Da de netopp var f er dige til
å fare, brøt et skrekkelig uvcer løs.
Nynorsk: Just som dei var f er dige til å fara,
braut det laus eit fælt uvèr.
Isländska: Einmitt fre gar fpeir voru tilbünir
a3 fara, skall ä hræSilegt 6ve3ur.
Ovanstående meningar är hämtade ur texten på en
grammofonskiva, »De nordiska systerspråken», som givits ut av
Föreningen Norden. Föreningen arbetar bland annat för att närma
de nordiska språken till varandra.
Hertz, eng. heart, nederl. hart), hjort (ty. Hirsch,
nederl. hert), björn (ty. Bär, eng. bear, nederl. beer),
västnord. fjord, östnord, fjärd (ty. Förde, eng. fzrth).
Likaså faller ett gammalt w i de nordiska språken
före 0 och u. Ex. ulv (ty. PKolf, eng. och nederl. toolf),
ord (ty. IFort, eng. tuord, nederl. tooord), orm (ty.
JEurm, eng. och nederl. tuorm = mask), ull (ty. IFolle,
eng. tuool, nederl. tuol), önska (ty. tuünschen, eng.
tuish, nederl. tuensen).
Den urgamla n-ändelsen i verbens infinitivform är
bibehållen i tyskan men föll redan under umordisk
tid i de nordiska språken. Ex. sv. finna, da. finde (ty.
finden’).
En verbalbildning, som numera måste anses vara en
rent nordisk företeelse, är de inkoativa verben (dvs.
de som betecknar inträdande handling eller tillstånd)
på -na (-ne), t. ex. sv. vakna, no. våkne, da. vågne; jfr
däremot ty. aufwachen. Särskilt intressant är, att
dessa verb (liksom i gotiskan) kan bildas direkt av
adjektiv, t. ex. isl. sortna (bli svart), sv. svartna, sv.
sjukna.
Ännu mera iögonenfallande är passivbildningen på
-5 {-st, -sk), vilken går tillbaka till de nordiska
språkens äldsta stadium som självständiga språk. Den har
uppkommit på det sättet, att reflexivpronominet »sig»
{sik) lagts till en aktiv infinitiv och sedan
»försvagats» så, att bara -5 stått kvar. Ex. kallas har
uppkommit ur ett äldre kallasik (isländskan har
mellanformen kallask).
Fordom plattysk inverkan, nu engelsk
Det är klart, att i så jämförelsevis starkt mottagande
kulturer som de nordiska folkens även språket fått
införliva med sig mycket främmande gods. Latinet,
grekiskan, tyskan, franskan och engelskan har
under skilda tider tillfört de nordiska språken massor
av lånord, men störst är plattyskans (lågtyskans)
bidrag. De hotade under medeltiden (Hansan) att to-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
