Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norge — vårt broderland i väster - Unionens upplösning - Norges författning - Stortinget bestämmer grundlagsändringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2520 NORGE____________________________________________
tiska partiet (Arbeiderpartit) efter första världskriget
en allt starkare ställning för att under 1930-talet bli
dominerande och som regel regeringsparti. Med
Sverige förbättrades relationerna snabbt efter
unionsupp-lösningen. Från tiden för första världskriget har ett
ständigt vidgat ekonomiskt, kulturellt och även
politiskt samarbete mellan de båda länderna ägt rum (se
även Norden). Den 9 april 1940 drabbades Norge av
den största katastrofen i sin historia. Tyskland anföll
landet och efter två månaders strider var en ockupation
genomförd av hela landet, och konungen och regeringen
hade tvingats fly till London. Ett försök att
åstadkomma jämförelsevis ordnade ockupationsförhållanden
under medverkan av norska politiker och ämbetsmän
strandade, främst på tyskarnas krav att konungen och
den lagliga regeringen skulle avsättas. Tyskarna
inledde i stället samarbete med den landsförrädiska
gruppen Nasjonal samling under Vidkun Quislings
ledarskap. Från september 1940 inleddes ett månad från
månad stegrat terrorregemente, innefattande
masshäktningar, massdeportationer, massavrättningar och ett
starkt psykiskt tryck. Samtidigt härmed genomfördes en
ekonomisk utsugning av landet. Norges befrielse
inleddes i slutet av 1944, då ryska trupper drev bort tyskarna
från nordligaste delen av landet. I samband med den
villkorslösa tyska kapitulationen för de allierade 7 maj
1945 gav tyskarna upp även i Norge. Landet var åter
fritt. De norska landsförrädama med Quisling i spetsen
kunde ställas till ansvar och arbetet på en demokratisk
återuppbyggnad av landet inledas. I motsats till Sverige
har Norge anslutit sig till Atlantpakten. Se vidare
Världskrigen och Norden.
Norges författning
Norge fick sin moderna författning eller
»grundlov» i Eidsvoll 17 maj 1814, då Norge förklarade sig
oavhängigt. Genom konventionen i Moss 4 november
1814 framtvangs unionen med vissa formella
förändringar av Eidsvollsförfattningen. I samband med
unionsupplösningen 1905 ändrades grundloven åter
på en del punkter.
Eidsvollsförfattningen är likväl ännu gällande och
näst efter 1809 års svenska regeringsform den äldsta
konstitutionen i Europa.
1814 års författning baseras på Montesquieus
maktfördelningslära. Regering (konung och statsråd)
och representation (stortinget) skulle arbeta var för
sig. Detta fick bl. a. sitt uttryck i att statsråden
varken ägde säte eller stämma i stortinget, vilket endast
kunde kontrollera statsråden genom att åtala dem
inför en riksrätt. Representationen blev nästan
allena-rådande över lagstiftning och beskattning;
regeringen ställdes utan rätt att upplösa stortinget.
Domstolarna tillerkändes vittgående självständiga
befogenheter; de äger ännu rätt att vägra tillämpa
författnings-stridigt tillkomna lagar och fyller därigenom en
uppgift som väktare över att stortinget i sin nuvarande
allmakt inte kränker författningen. Grundloven
byggdes följdaktligen upp med en serie av spärrar mot ett
parlamentariskt styrelsesätt.
Under 1800-talet överbyggdes dualismen mellan
regering och representation, varvid regeringen alltmer
underordnades representationen och all makt
samlades i stortingets sal. Är 1884 genomdrevs
parlamentarismen, dels så att statsråden fick tillträde till
stortinget och dels så att konungen tvangs välja sina
rådgivare i enlighet med stortingets vilja.
Stortinget bestämmer grundlagsändringar
Den ärftliga konungamakten intar i stort sett i
Norge samma ställning som i de bägge andra nordiska
monarkierna. Konungen är omgiven av ett statsråd
med en statsminister i spetsen. Han kan inte fatta ett
beslut utan att detta kontrasignerats; han är alltså
uttryckligen skyldig att antingen böja sig för
ministärens råd eller att söka sig nya rådgivare.
Regeringsmakten är såtillvida sämre ställd i Norge än i Sverige,
att den formellt kan avhändas varje inflytande på
grundlagsändringar, vilka är stortingets sak, samt att
den endast kan uppskjuta ikraftträdandet av
stortingets lagbeslut (suspensivt veto).
Grundlagsändringar tillgår numera så, att förslag därom skall
framställas i stortinget, antingen av
regeringsmakten eller stortingsmedlemmar, vid tingets första eller
andra ordinarie årliga session efter ett val, varpå
förslaget blir vilande till efter nyval, då förslaget för att
antas skall godkännas av % av stortingets
medlems-tal.
För lagstiftning gäller, att regeringsmakten två
gånger i följd kan inlägga veto mot likalydande
lagbeslut (dock inte grundlag) men att dylika beslut
fattade av tre storting med mellanliggande val
ovillkorligen måste sättas i kraft. Denna bestämmelse
fick sin egentliga betydelse under unionsstriderna
med Sverige. I stortinget spelar utskotten
(kommittéer), som delvis arbetar mellan sessionerna, en stor
roll.
Stortinget består av 150 ledamöter, därav % från
landsbygden och J/3 från städerna. Mandatperioden
är nu fyraårig. Stortinget väljes enligt allmän
rösträtt av både män och kvinnor. Proportionellt
valsystem tillämpas, i vilket - i motsats till i Sverige
-även ingår viss offentlig kontroll över
kandidatnomineringarna.
Det i Norge rådande enkammarsystemet
genom-brytes beträffande lagfrågor av en egenartad
tvåkam-marformation. För behandlingen av lagfrågor
uppdelar sig nämligen stortinget i odelstinget och lagtinget,
varvid det senare består av en fjärdedel av
stortingets ledamöter. Lagförslag skall framläggas i
odelstinget; de måste godkännas av bägge tingen, men
stannar dessa i olika beslut, avgöres frågan av det
samlade stortinget, vars beslut då måste fattas med %
majoritet.
Beträffande grundlags- och budgetfrågor tillgriper
man inte tvåkammaruppdelningen; stortinget
beslutar då direkt, i fråga om budgeten med vanlig enkel
majoritet.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
