Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norsk litteratur — huvudlinjer i norsk diktning - Upplysningen - Självhävdelsen och självfördjupandets tid - Norges litterära stormaktsställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2534 N0RSK litteratur
Petter Dass. Henrik Wergeland. Jonas Lie. Alexander Kielland.
fjäll, forsar, fria bönder och förnöjsamhet.
Historikern Gerhard Schöning, »fedrelandsmannen»,
inspirerade många av diktarna. Likväl står norsk dikt
tillbaka för dansk och svensk vid denna tid. Wessel är
den ende som alltjämt är fullt levande, främst tack
vare sin kvicka komedi Kærlighed uden Strömper.
Självhävdelsens och självfördjupandets tid
Det var en stor förändring som skedde i Norge
1814. Först måste självständigheten tryggas politiskt
och ekonomiskt; det andliga livet kom i andra
rummet. Till en början fortsätter diktarna (Mauritz
Hansen, Bjerregaard och andra) i Det norske
Sel-skabs anda eller söker efterlikna danska och tyska
romantiker. Men omkring 1830 får det rent norska
en talesman i Henrik Wergeland. Motsättningarna
mellan honom och Johan Sebastian Welhaven kom
att gå igen i nästan all norsk litteratur under
1800-talet och även senare.
Wergeland var urpatriot, uppfostrad i ett solitt
danskhat och fast besluten att skapa en äkta
nationell kultur med den norske bonden som mönster.
Samtidigt var han djupt gripen av tidens
internationella frihetsrörelser. Welhaven stöttes tillbaka av de
bryska fasonerna och menade att den norsknorska
norskheten måste resultera i barbari. Striden fördes
med största häftighet. Wergeland hade folket på sin
sida, Welhaven de mera förfinade. Med tiden
lugnade sig de båda kämparna. Wergeland dog
tämligen ung, men hann dessförinnan skapa en lyrik som
hör till Norges bästa.
Kring århundradets mitt utkom flera verk som
kraftigt befordrade den norska nationalismen.
As-björnsen och Moe publicerade sina sagosamlingar
(se art. Folksagor), P. A. Munch skrev Det norske
Folks Historie, och Ivar Aasen lade genom sina
dialektforskningar grunden till det norska
landsmålet. Snart kom detta till användning både i vers och
prosa. Här uppträdde framför allt Aasmund Vinje
som en banbrytare. Ett visst samband med
nationalismen har kanske det samhällsreformatoriska patos
som är ett så framträdande drag i det senare
1800-talets norska litteratur. Upproret mot det
främmande inflytandet kunde lätt utsträckas till uppror mot
konventioner överhuvudtaget. Ett av de tidigare
tecknen på denna tendens är romanen Amtmandens
Dötre (1855), skriven av Wergelands syster
Camilla Collett i avsikt att befrämja
kvinnoemancipationen.
Norges litterära stormaktsställning
Nationalism och radikalism är viktiga
ingredienser i den norska litteratur som under århundradets
senare hälft undan för undan befäste sin ställning
som världslitteratur. Den som i sanning och på lång
sikt lyckades med detta vanskliga företag var
Henrik Ibsen. Med det grandiosa versdramat Brand
fäste han Europas uppmärksamhet på sig, men det
finns goda skäl för åsikten att Peer Gynts storhet
vilar på ändå solidare grund. Här möter en rikedom
och en andlig spänstighet som ytterligt få diktverk
kan uppvisa någon motsvarighet till. De sociala
problemdramer han senare ägnade sin tekniska
skicklighet åt att skriva blev gärna väl tidsbundna, men
mot slutet av sin bana skapade han återigen
symboler av stor om också mattad allmänmänsklighet.
Björnstjerne Björnson, en tid Ibsens vapenbroder
i kampen för en nationell dramatik, var länge hans
vederlike i världsrykte, men glöden i hans
patriotism och moralism värmde samtiden mera än
eftervärlden. (Se art. Ibsen, Björnson.) Andra norrmän
som levde i giganternas skugga och ändå vann stor
popularitet både hemma och i grannländerna var
Jonas Lie, en solid romanförfattare av mera
borgerligt snitt, och Alexander Kielland, ett kvickhuvud
som särskilt beundrades för sina spirituella novelletter.
Om Kielland representerade den muntra
samhällskritiken, så företrädde Amelie Skram den bittra.
Hennes romaner är typiska för den naturalistiska
svartsyn som man gärna förknippar med 80-talet.
En liknande livsstämning möter man i Arne
Gar-borgs tidigare prosaverk, men denne landsmålsdikt-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
