Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nötkreatur — vår tids viktigaste husdjur - Hur drivs boskapsskötseln? - Varifrån härstammar våra nötkreatur? - Svensk nötkreatursskötsel genom tiderna - Uppsving under 1800-talet - De nutida svenska nötkreatursraserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2556 NÖTKREATUR _____________________________________
dar och med i dessa ingående nya byggnadsmaterial,
såsom aluminiumplåt m. m.
Varifrån härstammar våra nötkreatur?
Om vår tama nötboskaps härstamning har olika
uppfattningar gjort sig gällande. Numer anser man
att all tamboskap härstammar från den i historisk
tid utdöda uroxen. Den sista kända uroxen, som var
en ko, dog år 1627. Det uppges, att nötboskapen tämjts
i Mesopotamien omkring 5000 år f. Kr. och att den
skulle ha spritt sig från Egypten till
Medelhavsländerna och Mellaneuropa. Till Nordeuropa och
Skandinavien skulle den ha kommit ungefär vid
övergången från stenåldern till bronsåldern (2 000 år
f. Kr.). I Nord- och Sydamerika och i Australien fanns
det ingen nötboskap förrän den blev införd av
européerna.
I tropiska länder som Afrika och Indien
förekommer zebuboskap, som står den europeiska
tamboskapen mycket nära. Det mest karakteristiska för
zebu-boskapen är den puckel, som djuren har över
man-ken, och som utgör en fettdepå och energireserv.
Ze-bun har lös hud och stora hudveck och kan tåla hög
värme och stor fuktighet. Den är härdig och immun
mot flera tropiska sjukdomar.
Svensk nötkreatursskötsel genom tiderna
Redan under yngre stenåldern förekom
nötkreaturen som husdjur i Sverige, och särskilt hudarna blev
snart viktiga bytesvaror. Den tyske historieskrivaren
Adam av Bremen skriver (på 1070-talet), att Sverige
»i avseende på boskapsavel tager priset framför alla
andra länder». Under medeltiden anses särskilt
cis-terciensordens munkar ha gynnsamt påverkat
nöt-kreatursskötselns utveckling. Olaus Magnus talar bl.a.
om de ymniga betena och de stora boskapshjordarna
i Sverige samt om den rikliga tillgången på smör,
som även såldes »till köpmännen på andra sidan
havet».
Uppsving under 1800-talet
Under 1600- och 1700-talen gick
nötkreaturssköt-seln tillbaka, och export av dess produkter upphörde
och kunde inte på allvar upptagas förrän på
1870-talet. Ännu på 1830-talet uppges avkastningen för en
herrgårdsko till högst 400 kannor mjölk per år och
för en bondko till knappt hälften. På 1840-talet
inträffar ett ökat intresse för nötkreatursskötseln och
stigande priser för dess produkter. Utfodringen
kunde avsevärt förbättras genom ökad odling av
foderväxter på åkem. En livlig import av utländska
nötkreatursraser började dels för enskilda personers
räkning, dels till de på statens bekostnad upprättade
s. k. stamholländerierna, vilka dock snart upphörde.
Först under 1890-talet slutade man experimentera
med de utländska raserna, av vilka endast ayrshire
[ä^sja] och låglandsboskap visade sig lämpliga för
svenska förhållanden.
Ännu vid sekelskiftet spelade dragoxarna en stor
roll. Det fanns då omkring 219000 stutar i landet.
Numera är de en sällsynthet.
De nutida svenska nötkreatursraserna
I nordliga Sverige, där lantrasen föga påverkats av
import, har genom planmässigt avelsarbete en
enhetlig ras, svensk fjällboskap, utvecklats, vilken väl
lämpar sig för norrländska jordbruksförhållanden.
Fjällboskapen är kullig, färgen övervägande vit med
mindre, svarta fläckar eller prickar på halsen, bogen och
kroppens sidor. - Av inhemskt ursprung är också
den i stora delar av Dalarna samt på spridda ställen
i Värmland, Dalsland och Bohuslän förekommande
röd kullig svensk lantras. Till typ och
produktionsförmåga överensstämmer den mycket med fjällrasen
men har röd färg och är något mera storvuxen. Dessa
två raser sammanslogs 1938 till svensk kullig boskap
(SKB). Utom denna hornlösa ras finns nu ingen
oblandad form kvar av våra ursprungliga lantraser.
Sveriges viktigaste och mest utbredda
nötkreaturs-ras är svensk röd och vit boskap (SRB), som
bildades genom en 1928 skedd sammanslagning av svensk
ayrshire och rödbrokig svensk boskap (RSB). Dessa
hade tämligen likartad härstamning och blev till
såväl utseende som produktiva egenskaper så
överensstämmande, att deras särskiljande var meningslöst.
Av stamholländerierna besattes fyra med
ayrshire-djur, men det var inte dessa utan en 1847 till
Skar-hult i Skåne företagen import som blev
grundläggande för svensk ayrshire, och för dess vidare
utveckling har en på Aranäs vid Gränna bildad stam haft
det största inflytandet. - Rödbrokig svensk boskap,
som särskilt i mälarlandskapen blev den viktigaste
rasen, uppkom på 1890-talet genom planmässigt
avelsarbete med landets rödbrokiga boskap. Man satte som
sitt mål att undvika import, men den av mellansvensk
herrgårdsras bestående stammen vid Stjärnsund i
Närke, som bildade rasens grundval, hade redan på
1870- och 80-talen korsats med korthorns- och
ayr-shiretjurar. Då inte heller svensk ayrshire efter
sekelskiftet fick något nämnvärt tillskott genom import
från Skottland, blev avelsarbetet ganska likartat och
ledde till den redan omtalade sammanslagningen av
raserna. SRB-rasen kännetecknas av klart röd färg
med vita, skarpt avgränsade fält eller fläckar.
I vissa delar av södra Sverige, särskilt Skåne och
Halland, intar svensk låglandsboskap (SLB) en
dominerande ställning. Denna ras för den bördiga
slättbygden härstammar från importer av svartbrokiga
låglandsdjur från marsktrakterna i Holland och
Tyskland. Redan på 1820-talet fanns enstaka besättningar
i Skåne, men först på 1860- och 1870-talen fick
importen stor omfattning. Under de senaste årtiondena
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
