Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ormbunkar — stenkolstidens lummiga skogsträd - Ormbunkar bland trädkronorna - Hur bladen bidrar till fortplantningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORMBUNKAR 2593
lande växtdelar lätt kan ramla ned. I sina egna
bladskålar utvecklas ormbunkarnas rötter, och där kan
inga andra växter konkurrera med dem om näringen.
Man tror kanske, att myllan i skålarna inte skulle
kunna täcka de ofta storväxta ormbunkarnas
näringsbehov. Att de likväl får tillräckligt på detta sätt beror
på två omständigheter: 1) De växer i varma fuktiga
trakter, där förmultningen går raskt. 2) Trädens
stammar och grenar är där täckta av växter, som sitter så
till, att de lätt faller ned i de skålformiga
ormbunks-bladen, när de av någon anledning slitits loss.
Skålbladen är vanligen av vitaktig färg, och därför måste
dessa ormbunkar ytterligare ha andra rent gröna blad,
med vilkas hjälp de kan tillgodogöra sig luftens
kolsyra. Dessa har därjämte till uppgift att sörja för
fortplantningen.
Hur bladen bidrar till fortplantningen
Bladen har vidare stor betydelse för
ormbunkarnas förökning. På deras undersida uppstår varje år
små fläckar eller strimmor, som till att börja med är
bleka till färgen men sedan mörknar mer och mer. På
de mörka partierna kan ett skarpsynt öga upptäcka
ytterst små, runda kulor. Har man inte möjlighet att
göra en mikroskopisk undersökning av ett sådant
bladparti, får man kanske den uppfattningen, att det
är fråga om sjukliga bildningar, men så är det inte.
Låt oss antaga, att föremålet för våra studier är de
mörka fläckarna på ett träjonblad - träjon är den
ormbunke med halvmeterhöga, rosettställda blad som
man brukar finna på fuktiga lokaler i våra skogar.
Mikroskopisk bild av ett tvärsnitt genom ett träjonblad skuret
mitt igenom en av de talrika mörka fläckar som mot slutet av
sommaren utvecklas på dess undersida. Längst upp är ett
stycke av bladet genomskuret. Dess ovan- och undersida är
täckta av hud, som är tydligt synlig på bilden. I mitten är
bladvävnaden lucker. De ljusa partierna har från början varit
luftfyllda rum. Från bladets undersida har bildats ett utskott,
som i spetsen breder ut sig till en sköld. Av skölden blir endast
en tunn skiva med uppåtböjda spetsar synlig på ett tvärsnitt.
Mellan skölden och skivan sitter små skaftade sporhus. De är
något tillplattade och har på ena sidan en kraftig list. På
motsatt sida, där de är mycket tunna, brister sporhuset sönder
vid mognaden och släpper ut små mörkbruna korn, sporer,
ur vilka en ny ormbunksplanta kan uppstå.
En ormbunkes hela livscykel. i.Ormbunksplantan vid tidenför
sporbildningen. 2. Ett losstaget sporhus. 3. Unga sporer. 4.
Mogna sporer. 5. Groende sporer. 6. Den fullt utbildade
hjärt-formade bildning som bär han- och honorgan. 7.
Genomskuret honorgan med ägg. 7 a. Genomskuret hanorgan med
hanliga fortplantningsceller, spermatozoider. 8. Ägg. 8 a.
Spermatozoid. 9. Befruktat ägg. 10. Den nya ormbunken,
som uppkommit ur ett befruktat ägg, sitter ännu fast vid ett
hjärtlikt blad.
För undersökningen måste man göra ett mycket tunt
tvärsnitt genom ett mörkt parti och helst lägga det i
litet sprit för att få bort luft, som alltid finns inuti
alla blad. Luftfyllda partier ser nämligen mörka ut
i mikroskop. Sedan lägger man bladet i en
vätskedroppe, t. ex. i vatten, mellan två glas, och de
mikroskopiska studierna kan börja.
De små kulorna är åtminstone i fläckens mitt täckta
av ett hinnaktigt, sköldformigt fjäll. Vidare är
kulorna skaftade och ihåliga. Ibland har somliga av dem
just spruckit sönder och släppt ut en mängd korn,
mikroskopiska s. k. sporer.
Om en spor kommer ned i fuktig mossa, börjar den
gro, och ur den växer ut ett tunt, hjärtlikt blad, en
s. k. förgrodd eller protaHium. Dess storlek uppgår
aldrig till mer än ca 8 mm. Det är försett med en tofs
av tunna trådar som suger näring ur marken.
Märkligast är emellertid, att på det lilla hjärtformade
bladet utvecklas två slags mikroskopiskt små behållare.
Det ena slaget, arkegoniet, liknar en liten flaska och
innehåller i den mot bladet vettande uppsvällda delen
ett litet ägg. Det andra, antheridiet, utgörs av små
kulor, i vilka hanceller bildas. Jfr Mossor.
Det ägg, som först befruktas, växer ut till en ny
ormbunke, vilken alltså till att börja med sitter fast
vid den lilla förgrodden. Denna vissnar emellertid
snart bort, medan ormbunken tillväxer mer och mer.
Småningom ger den själv upphov till nya sporer.
Som vi sett av det föregående, följer alltid två helt
olika generationer efter varandra hos en
ormbunks-växt. Den ena är den stora bladiga ormbunken, som
förökar sig med sporer. Den andra är den obetydliga
hjärtformade förgrodden, där ägg och hanliga
fortplantningsceller kommer till utveckling.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
165—410185 V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
