Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Panamakanalen — en genväg för världssjöfarten - Kanalen en enorm besparing i tid - Pansartrupper — slagfältets rullande fästning - Stridsvagnens ursprung - De första stridsvagnarna - Pansarvapnets utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PANSARTRUPPER 26II
kan trafikeras av fartyg upp till 40 000 tons
dräktighet; färden tar 7-8 timmar.
Sedan fartygen lämnat Gatunsjön, en farled på
38 km, kommer de in i den 13 km långa
Culebraskär-ningen, kanalbyggets sorgebarn. Kanalen skär sig här
igenom vattendelaren, väldiga ras inträffade gång på
gång under bygget och har även senare gjort passagen
osäker. Vid Pedro MKguel och Mirafk/res ligger de
slussar genom vilka fartygen åter sänks till Stilla
havets nivå. Den sista, 12 km långa, kanalsträckan
utmynnar vid hamnen Balbo’a, strax väster om
Panama city. Här liksom vid Colon och Culebra ligger stora
befästningar, vilka ytterligare utbyggdes under
andra världskriget, då betydande truppstyrkor låg
förlagda till kanalzonen. Den civila befolkningen inom
den 1 678 km2 stora amerikanska zonen uppgick 1952
till 42 000 människor.
Kanalen en enorm besparing i tid
Kanalen öppnades 1914, och trafiken har under
senare år växt så, att man måste tänka både på
utvidg
ningar av den nuvarande anläggningen och på
nybyggnader. Under 1952 passerades kanalen av 6524
fartyg om över 300 nettoton, därav 2 084 amerikanska.
Till mitten av 1950 hade kanalen i anläggning och
drift kostat nära 735 milj, dollars, men avkastningen
var 1950 i kanalavgifter endast 2,8 milj, dollars. För
trafiken mellan Atlanten och Stilla havet innebär dock
Panamakanalen en enorm besparing i tid och
kostnader.
Mellan New York och San Francisco är sjövägen
genom Magalhäes’ sund 21 138 km, genom
Panamakanalen endast 8 468 km - alltså en vinst av
12 670 km, dvs. för ett fraktfartyg med normal fart
en månads färd. Tack vare kanalen kan nu åtskilliga
varor fraktas sjövägen mellan Amerikas väst- och
östkust, vilket förut inte lönade sig. En omständighet,
som amerikanerna fäster en viss vikt vid, är att det
nu inte är längre från New York till Hongkong än från
London till samma stad; det är t. o. m. kortare väg
från Amerikas atlantkust till Australien och Japan
än från någon nordeuropeisk stad.
SLAGFÄLTETS RULLANDE FÄSTNINGAR
Pansartrupper. Den kamp som i
århundraden ägt rum mellan vapenverkan å ena och
skyddsmedlen å andra sidan tog sig under det första
världskriget uttryck i konstruerandet av pansrade,
terränggående motorfordon, beväpnade med kanoner och
kulsprutor - stridsvagnar.
Stridsvagnens ursprung
Vill man söka efter stridsvagnens ursprung, måste
man gå flera tusen år tillbaka i tiden. Redan i det
antika Egypten och i Assyrien användes hästdragna
stridsvagnar, och Homeros omtalar dylika under det
trojanska kriget. Från dem sköts det med pilar eller
kastades spjut, de skyddades av sköldar och torde
också ha använts att med sin tyngd krossa fiendens
led. Liknande vagnar omnämns även i de fornnordiska
sagorna om slaget på Brå valla hed.
Som en form av stridsvagnar kan också betecknas
de stridselefanter, som användes under antikens
krigståg, bl. a. av den persiske härskaren Dareios i
striderna mot Alexander den store och av den
grekiske konungen Pyrrhus och den kartagiske fältherren
Hannibal i deras fälttåg mot romarna.
Först under motorismens tidevarv kunde
emellertid stridsvagnarna utvecklas därhän, att de verkligen
kom att inverka på krigföringen. Det var
engelsmännen som först undfick tanken att med tillhjälp
av pansrade, terränggående, kraftigt beväpnade
fordon bryta genom det ställningsförsvar som
omöjliggjorde all rörlig krigföring på västfronten.
De första stridsvagnarna
I början av 1915 igångsatte man på initiativ av en
överstelöjtnant Stern och med livligt understöd av
dåvarande förste sjölorden, Winston Churchill,
studier och försök för att framställa bandgående
stridsvagnar, och efter ett års intensivt arbete fick man
fram en typ som ansågs användbar. För att så länge
som möjligt hemlighålla tillverkningen kallade man
dessa fordon »tanks», då de i någon mån påminde om
vissa oljetankvagnar, som användes i London.
Stridsvagnarna insattes i strid för första gången i
offensiven vid Somme, september 1916, och i större antal vid
slaget vid Cambrai i november 1917. Debuten var
lyckad, men engelsmännen var inte beredda att utnyttja
framgången, främst på grund av att erforderliga
reserver inte fanns till hands; de hade underskattat
det nya vapnets verkan. Under krigets återstående år
arbetades energiskt på stridsvagnsvapnets
utveckling, och västmakternas utnyttjande av stridsvagnar
bidrog till deras stora framgångar under 1918.
Pansarvapnets utveckling
Efter det första världskriget infördes pansrade
strids-fordon i alla moderna arméer. I början av
kriget vann de tyska pansardivisionerna - renodlade
pansarförband - mycket stora framgångar.
Taktiken byggde på överraskning och snabb
genombrytning på djupet av motståndarnas försvar. Under
kriget skapades efter hand effektiva motmedel mot
stridsvagnen och pansartaktiken modifierades. De djupa
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
