Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pedagogik — vägar till vetande och personlighet - Pedagogikens utveckling - Rousseaus »Émile» ett epokbildande verk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2632 PEDAGOGI K ___________________________________
undervisning och uppfostran äger än i dag sin
giltighet. Quintilianus söker t. ex. med följande bild
inpränta rådet, att man inte skall bjuda för mycket
kunskapsstoff på en gång: »Sök hastigt fylla en flaska
med trång hals, och det mesta rinner bort, fyll
långsamt droppe för droppe, och kärlet skall snart vara
fyllt».
Under medeltiden utvecklades skolväsendet inom
klosterordnarna. Stadsskolor och universitet
grundades också, men märkligare personliga insatser är
fåtaliga. Under följande århundraden uppträder
emellertid åtskilliga pedagogiska nydanare. Att
Luther och Melanchton som religiösa reformatorer även
försökte omskapa undervisningsväsendet är ganska
naturligt, eftersom det i hög grad var katolskt
präglat. Någon revolutionerande pedagogisk insats är det
emellertid knappast fråga om. Det nit för skolan som
de visade var närmast en följd av deras
programsträvanden i övrigt.
Under 1600-talet uppträdde den märklige tjeckiske
pedagogen Johann Amos Come’nius. Hans liv blev
oroligt och stormigt såsom det omvälvande tidevarv
han levde i. Typiskt är att han under olika perioder
bodde i Tyskland, Polen, Ungern och Nederländerna,
men att han också var i Sverige och av
förmyndaretidens främsta män engagerades att utarbeta nya
undervisningsmetoder, främst för
latinundervisningen. Han utgav åtskilliga skrifter av stort pedagogiskt
intresse, men blev kanske mest känd för sin metod
att använda bilder som medel att förklara ord på
främmande språk. Hans »Orbis sensualium pictus»
(»Sinnevärlden i bilder») utkom 1654-58 och har
blivit normerande för senare grundläggande
undervisning och är t. ex. numera företrädd i småskolans
läroböcker både i räkning och läsning. Ett liknande verk
är den 1950 utgivna boken Min ordskatt.
Det skulle föra for långt att gå in på personer som
den engelske filosofen John Locke, som med sina
skrifter lade grund till gentlemannaidealet i
uppfostran, eller den tyske pietisten August Hermann
Francke, som grundade fattigskolor och
lärarutbild-ningsanstalter. Sådana insatser till trots måste de ändå
komma i skymundan för fransmannen Jean Jacques
Rousseau, som intar en betydande plats inte blott
inom pedagogiken utan också inom filosofi och
litteraturhistoria.
Rousseaus »Émile» ett epokbildande verk
Rousseaus bok Émile, som utkom 1762, utgör en
av de stora händelserna i pedagogikens historia.
Rousseau, som lät sina egna barn uppfostras på
barnhem, var ingen praktisk pedagog, men entusiast och
teoretiker av ovanliga mått. I sin bok redogör han för
sina åsikter om hur uppfostran bör ske med Émile
som exempel från födelsen till vuxen ålder. Boken
innehåller åtskilliga överdrifter och i uppfostrings-
syfte alltför arrangerade situationer, men dess
grundsatser var nya och har i stort sett framstått som
riktiga även för senare pedagogisk och psykologisk
forskning. - Rousseau gick emot den då gängse
åsikten att barn var att betrakta som vuxna människor i
miniatyr. Han hävdade i stället att barn är varelser
med speciell egenart och att utvecklingen hos dem
innehåller speciella faser som bör iakttas och följas
i undervisning och uppfostran. Han hävdade att
ka-raktärsdaningen är viktigare än
kunskapsinhämtan-det och ville att barnen skulle uppmuntras till
skapande verksamhet och tidigt läras ta ansvar för egna
handlingar. - På grund av den uppmärksamhet
Rousseau redan tidigare tilldragit sig och genom det
sätt på vilket han lanserade sina teser åstadkom han
en revolution i sättet att betrakta barn och att
uppfostra dem.
Den revolutionära glöden i Rousseaus förkunnelse
verkade tändande i pedagogiska kretsar på olika håll
i världen. Detta gäller särskilt om Tyskland, där det
redan fanns intresse för hithörande spörsmål. Johann
Bernhard Basedow grundade i Rousseaus anda
internatskolan Filantropinum, vilken blev utgångspunkt
för den s. k. filantropinismen med dess omfattande
pedagogiska program. Ur denna krets framgick bl. a.
Christian Gotthelf Salzmann, som grundade den
ännu bestående internatskolan i Schnepfentahl, den
tyske folkundervisningsfrämjaren Eberhard von
Rochow och den skönlitterära ungdomslitteraturens
banbrytare Joachim Henrik Campe, som bl. a. utgav
den första ungdomsupplagan av »Robinson Crusoe».
Impulserna från Rousseau blev också av betydelse
för schweizaren Johan Heinrich Pestalozzis liv och
gärning. Efter att ha givit upp studierna, vantrivts
som tjänsteman och misslyckats som lantbrukare
började han verka som uppfostrare och ägnade sig efter
hand helt åt denna levnadsbana. Han upprättade
skolor och barnhem på olika platser och hade slutligen i
Yverdon (1805-25) en anstalt som omfattade även
lärarseminarium. De metoder han använde och de
system för undervisning han utarbetade vann
världsrykte. Otaliga besökare gjorde sig underrättade om
hans teorier och undervisning.
Pestalozzi var inte som Rousseau teoretiker utan
praktisk pedagog med ovanlig känsla och förståelse
för barn. Han ville att undervisning och uppfostran
skulle öva upp barnens förmåga i olika avseenden
och vara anpassad till deras utvecklingsstadium. Han
kom därmed att ivra för åskådlighet i
undervisningen och praktiskt arbete som ett viktigt led vid
inlärningen. Samtidigt betonade han att meningen med
uppfostran var att utveckla barnen till sedligt och
moraliskt värdefulla individer. — Pestalozzi gjorde
också systematiska försök med olika
undervisningsmetoder och försökte göra konsekventa iakttagelser
för att lägga som grund för det pedagogiska arbetet.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
