Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pedagogik — vägar till vetande och personlighet - Rousseaus »Émile» ett epokbildande verk - Pedagogisk psykologi - Reformpedagogik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PEDAGOGIK 2633
Därmed blev han grundläggare för den vetenskapliga
pedagogiken.
Fullt erkänd vetenskap blev dock inte pedagogiken
förrän med tysken Johann Friedrich Herbart. Från
1805 var han Kants efterträdare som professor i
filosofi men ägnade sig huvudsakligen åt pedagogik
och psykologi. Han hörde till besökarna vid
Pestaloz-zis läroanstalt. Han analyserade
uppfostringsproces-sen i stort och kunskapstillägnandet i detalj. Ur
analysen framgick hans krav på att kunskapsmeddelelsen
skulle ske enligt ett visst schema eller i stadier, s. k.
formalstadier. Hans lära blev något av en katekes för
lärarna och kom undervisningen att stelna i
formalism. Hans lärjungar och efterföljare Tuiskon Ziller
och Wilhelm Rein utarbetade ännu noggrannare och
mera detaljerade undervisningsprogram.
Herbart byggde sitt system på filosofisk
spekulation och metodisk iakttagelse. Psykologin existerade
knappast som vetenskap på hans tid, men när den
väl började utvecklas kunde de många rönen bli till
nytta för pedagogiken. Ur samarbetet mellan
pedagogiska forskare, praktiskt arbetande lärare och
psykologer har nya grepp om undervisningen vuxit fram
och nya åsikter om barnens utveckling och
behandling gjort sig gällande. För undervisningens
vidkommande har det lett till att den pedagogiska
psykologin blivit en speciell forskningsgren.
Pedagogisk psykologi
Genom att psykologiska undersökningsmetoder
till-lämpas på praktiskt pedagogiska situationer har man
nått åtskilliga värdefulla resultat, såsom att barnen
lär bäst genom egen aktivitet, att
kunskapsinhämtan-det i och för sig inte har moraliska verkningar utan
måste åstadkommas med fostran och att
missanpassning av något slag kan medföra skolleda eller
skol-svårigheter. Psykologin har också klarlagt att man
inte kan uppfostra en bit av barnet åt gången utan att
man alltid måste räkna med barnets hela
reaktions-system. Genom påvisandet av de stora skillnaderna
människor emellan har psykologin klargjort att
undervisningen bör individualiseras.
Psykologin har också gett pedagogiken åtskilliga
nya hjälpmedel. Så är framför allt fallet i fråga om
de olika mätningsmetoderna. Med ledning av dessa
kan man placera sämre utrustade barn i sådana
klasser (hjälpklass), där de kan få en för dem bättre
tillrättalagd undervisning. Man företar också
testningar i samband med skolmognadsprov och ibland för
att försöka förutsäga framgången i studierna på
senare stadier. Man har standardiserade
kunskapspröv-ningar (standardprov) för att kontrollera
betygsättningen i vissa ämnen och klasser. Man kan med
attityd- och personlighetsprov försöka komma åt även
den karaktärsmässiga skollämpligheten. Jämför
artiklarna Intelligens, Karakterologi och Testning.
Den pedagogiska psykologin har också sysslat med
undersökningar av undervisningsmetoderna. Att man
visat individualiseringens värde är inte det enda man
åstadkommit i detta stycke. Man har också undersökt
hur intresset inverkar på lärandet och funnit att det
intresserade lärandet leder till bättre resultat än det
ointresserade. Det har därför blivit en angelägenhet
att söka motivera studiet för eleverna och få dem
aktivt engagerade. Man har också funnit grupparbete
nyttigt för karaktärsdaningen och har i hög grad
försökt skapa åskådlighet i undervisningen. Man har
också gjort prov på hur tröttande olika ämnen är och
hur tröttheten inverkar på lärandet. Över huvud har
man mycket sysslat med minnets funktion,
inlärningsmetoder, glömska osv, vilket behandlas i
artikeln Minne och inlärning. Över huvud har psykologin
lagt ny grund för pedagogiken och möjliggjort
omfattande försök att omdana undervisningen.
Reformpedagogik
De pedagogiska riktningar under 1900-talet, som
brutit med gamla traditioner och speciellt reagerat
mot Herbarts formbundenhet för att i stället försöka
bygga undervisningen i enlighet med psykologins rön,
brukar gå under den gemensamma benämningen
reformpedagogik. Dylika rörelser började ungefär
samtidigt i Tyskland genom Kerschensteiner och i USA
genom Dewey och i båda fallen talar man i Sverige om
arbetsskola. Denna metodik började användas redan
i början av 1900-talet, men fick förnyad aktualitet
under mellankrigsåren, då man i ideell fredssträvan
hoppades kunna fostra en ny generation ungdom på
ett nytt sätt. Då blomstrade reformpedagogiken
särskilt i Österrike, men också i Tyskland och USA. Olika
pionjärer uppträdde med skilda program och tron på
människans möjligheter var nästan obegränsad. Det
andra världskriget, men också den allmänna
utvecklingen har emellertid gjort att det uppstått en viss
reaktion mot reformskolorna. Den har haft det goda
med sig att den rensat bort åtskilliga överdrifter.
Redan omkring sekelskiftet började Georg
Kerschensteiner i München införa arbetsmetoder i
undervisningen. Hans strävan var att eleverna skulle få
möjlighet att söka sig fram till den verksamhet som
passade dem bäst och inom denna tillåtas ett
självständigt skapande. Detta skulle ge möjlighet för dem att
själva ställa målet fritt, forma arbetet och i detta
uttrycka sin vilja, känsla, fantasi och intelligens.
Sådana elever skulle enligt Kerschensteiner ha större
möjligheter än andra att föra kulturarbetet vidare
därför att de från början inte bundits av stelnande
former i undervisningen. Hans program gick inte att
helt fullfölja, men det var mycket nog att tanken
väckts att eleverna kunde få fritt uttrycka sig i
skapande arbete.
Liknande tankar kom ungefär samtidigt till uttryck
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
