Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pedagogik — vägar till vetande och personlighet - Reformpedagogik - Pedagogiken i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2634 PEDAGOGIK __________________________________
i USA genom pedagogen och filosofen John Dewey,
som formade slagordet »lära genom handlande»
(learn-ing by doing). Han hävdade att det bästa sättet för
lärandet var att eleverna fick se och utföra det
undervisningen gällde. Slöjd, hushållsgöromål,
trädgårds-och hembygdsundervisning omhuldades av honom.
Det praktiska sysslandet var inte enbart avsett att
lära eleverna genom arbete utan också att uppfostra
dem till samarbetsvilliga medborgare. Han försökte
anpassa undervisningen till det industrialiserade
samhällets krav men höll också strängt på att
demokratiska principer skulle tillämpas i arbetet.
Kerschensteiners och Deweys idéer jämte belgaren
Ovide Decrolys globala metod med undervisningen
koncentrerad till vissa intressecentra kom att prägla
den följande reformpedagogiska utvecklingen, även
om olika system visar speciella särdrag. I Österrike
utvecklades under mellankrigsåren ett omfattande
program för omdaning av undervisningen och dess
lösenord var »gesamtunterricht», eller »samlad
undervisning». Därmed avsågs att man kring ett ämne
t. ex. hemstaden skulle koncentrera övningar i
räkning, läsning, skrivning, teckning m. m. Ungefär
liknande grundtankar kommer till uttryck i den
amerikanska projektmetoden, där arbetsenheter och
gruppsamarbete är viktiga begrepp. Liknande
tankar återfinns även i den av österrikiskan Elsa Köhler
lanserade aktivitetspedagogiken, men dess särdrag är
också lärostoffets anpassning till elevernas
utveck-lingsmässiga betingelser. - Allmänna
reformpedagogiska drag är i övrigt dramatisering av lärostoffet,
studiebesök i industrier m. m., användning av
fackböcker och uppslagsverk samt av olikartad materiel
för varierande ändamål.
Redogörelsen för reformpedagogiska strömningar
kunde fortsättas med Montessoris barnträdgårdar i
Italien, de tyska försöken med Hamburgs fria skolor,
Jenaplanen och Mannheimsystemet eller de
amerikanska Daltonplanen och Winnetkaskolorna, men
detta skulle föra väl långt. Avslutningsvis kan
nämnas att de reformpedagogiska riktningarna fått ett
gemensamt forum i den 1921 upprättade
organisationen New Education Fellowship (»Förbundet för ny
fostran.»)
Det viktigaste spörsmålet, när det gäller att ta
ställning till reformpedagogiken, är om den ger samma
resultat som vanlig klassundervisning. I allmänhet
anser man nog att kunskapsresultatet lätt blir något
sämre i reformskolorna, men att de bättre tillgodoser
individens utveckling. Amerikanen J. W.
Wright-stone har gjort en omfattande undersökning av
frågan. Han anser sig ha funnit att kunskapsförrådet är
ungefär likvärdigt för elever från vanlig undervisning
och från reformskolorna, men att de senare har
lättare att utnyttja sina kunskaper sedan de kommit ut
i arbetslivet. I viss mån sammanhänger det med att
elever från friare undervisningsformer visar bättre
social anpassning, större känslomässig stabilitet och
ett öppnare uppträdande.
Pedagogiken i Sverige
I Sverige har de pedagogiska reformatorerna under
de gångna århundradena snarare varit
skolorganisa-törer än uppfostrare. Det utesluter givetvis inte att
det funnits skickliga lärare och män med
undervis-ningspatos som Torsten Rudenschöld. De nya
tankarna och idéerna har emellertid kommit till oss
utifrån och Sverige har i pedagogiskt avseende mera
varit mottagande än givande. Vissa svenskar har
emellertid också vunnit internationellt erkännande såsom
Per Henrik Ling för sin gymnastik och Otto
Salomon för sitt slöjdseminarium på Nääs. Av
internationell betydelse för uppfostringstänkandet var också
Ellen Key med sin bok från 1900 Barnets
århundrade, vilken översattes till elva språk.
Den vetenskapliga pedagogikforskningen har varit
klent rustad i Sverige, åtminstone om man ser till
universitet och högskolor. Det fanns ingen professur
i ämnet förrän 1908 och den professur som då
inrättades i Uppsala gällde dubbelämnet pedagogik och
psykologi. Samma har varit förhållandet med de tre
professurer som därefter inrättades. Först 1948
delades professuren i Uppsala så att psykologi och
pedagogik fick självständiga företrädare. 1953 skedde en
uppdelning även vid Stockholms högskola och där som
i Uppsala benämns ämnet pedagogik med pedagogisk
psykologi.
Ytterligare ett par åtgärder har också varit
ägnade att främja utvecklingen på området. 1944
inrättades Statens psykologisk-pedagogiska institut med
uppgift att samordna och stödja forskningen på
området, 1953 tillkom en befattning för en skolpsykolog i
Skolöverstyrelsen och från 1954 upprättas en
lärarhögskola med syfte att pedagogiskt utbilda lärare
samt pröva undervisningsmetodik och därmed
sammanhängande frågor.
Trots brister i den vetenskapliga arsenalen har
reformpedagogiska försök inte saknats.
Kerschensteiners arbetsskola i München gav impulser till
inrättandet av yrkesutbildning, speciellt för
fortsättnings-skolans vidkommande, och den österrikiska »samlade
undervisningen» blev förebildande vid införandet av
hembygdsundervisning i svenska skolor. Rent allmänt
har arbetsskolemetodiken inspirerat omfattande
un-dervisningsförsök, såsom vid Hälsingborgs folkskolor.
Även vid Göteborgs folkskolor har en betydelsefull
reformpedagogisk verksamhet ägt rum,
huvudsakligen i aktivitetspedagogisk anda under ledning av
Elsa Köhler till hennes död. Även på högre skolstadier
har vissa reformpedagogiska försök gjorts såsom vid
de nu nedlagda Annaskolan och Olofsskolan i
Stockholm samt vid landets första saminternat, Viggby-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
