Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Penningväsendet — penningens roll i samhället - Mynt, sedlar och övriga betalningsmedel - Modern penningpolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PENNINGVÄSENDET 2639
Prisutvecklingen i Sverige
I935—I954- Indextal med
I935 = ioo.
..... importprisnoteringar
––- exportprisnoteringar
––- partipriser
––-levnadskostnader
i praktiken ganska ringa roll. Vad som gav sedlarna
deras värde var två omständigheter: dels att de
faktiskt godtogs som betalningsmedel, dels att det fanns
varor och tjänster att köpa för pengarna. Det är dessa
reala värden som ger pengarna »täckning», både
under guld- och pappersmyntfot. Kring sekelskiftet fick
i flertalet länder centralbanken laglig ensamrätt på
sedelutgivning. Inte heller detta hade emellertid
någon större reell betydelse. Sedlarna har nämligen i
sin tur delvis ersatts av andra betalningsmedel, som
numera svarar för huvudparten av de löpande
betalningarna. Dit hör dels växlar och checker, dels och
framför allt de s. k. bank- eller giropengarna, dvs.
innestående medel å checkräkning, tillgodohavande
å postgiro, outnyttjad kredit i räkning osv. Det blir
således allt vanligare, att betalningar verkställs
genom överföring från ett konto till ett annat, utan
något »synligt» betalningsmedel som mellanled.
Modern penningpolitik
Genom denna differentiering och »uttunning» av
betalningsmedlen försvåras givetvis statsmakternas
möjligheter att kontrollera och dirigera
betalnings-medelsmängden. Vidare kan betalningsmedlens
omloppshastighet variera avsevärt; i särskilt hög grad
gäller detta om bank- och giropengarna.
Betalningssystemet har således på det hela taget blivit långt
mera elastiskt. Penningpolitiken, vars främsta syfte
är att bevara ett stabilt eller någorlunda stabilt
penningvärde i förhållande till varorna, inriktas under
sådana förhållanden numera långt mindre på att
variera betalningsmedelsförsörjningen i samhället, vartill
centralbanken i regel har ytterst begränsande
möjligheter, utan fastmera att påverka t. ex. bankernas
kreditvillighet, företagarnas kreditefterfrågan,
hushållens spar- resp, konsumtionsbenägenhet osv.
Ett av riksbankens medel därvid är förändringar
i diskontot, dvs. den ränta riksbanken begär vid
pri
vatbankernas rediskontering av s. k. prima
3-måna-ders affärsväxlar. I ett läge, då affärsbankerna
förfogar över betryggande reserver av likvida medel, kan
diskontopolitiken emellertid inte bli särdeles effektiv.
I stället kan riksbanken bl. a. genom s. k. operationer
i öppna marknaden, dvs. köp resp, försäljningar av
obligationer och andra värdepapper, påverka
penning-och kreditförhållandena och därmed den allmänna
ekonomiska aktiviteten. Ett annat medel som blivit
allt vanligare är förändringar i reglerna för
bankernas kassareserver. En skärpning av kraven på
kassareservens storlek t. ex. kan tvinga affärsbankerna att
minska sin utlåning.
I situationer, då ett starkt inflationstryck
föreligger, förorsakat av att företagens, hushållens och
statens anspråk på varor och tjänster överstiger
landets-ekonomiska resurser, kan man emellertid knappast
räkna med att penningpolitiska åtgärder av
angivet slag ensamma skall kunna åvägabringa en
stabilisering av prisnivån. Penningpolitiken måste då
kombineras med åtgärder, som syftar till att på andra
vägar åstadkomma samhällsekonomisk balans. I
första hand torde därvid finanspolitiska medel
ifråga-komma (överbalansering av budgeten, omläggning av
beskattningen osv.).
Om inte heller dessa visar sig tillräckliga, återstår
endast direkta regleringar i syfte att nedbringa
konsumtionen och/eller de privata investeringarna. Ett av
huvudspörsmålen i den ekonomiska debatten under
efterkrigsperioden har gällt frågan, huruvida en
stram penningpolitik, eventuellt i förening med vissa
finanspolitiska åtgärder, vore tillräckligt effektiv för
en stabilisering av penningvärdet. Denna uppfattning
har hävdats inom den borgerliga oppositionen, där
man också yrkat på en avveckling av priskontrollen.
På regeringshåll har man däremot ansett vissa
regleringar, såsom bl. a. priskontrollen, tillsvidare
oumbärliga i kampen mot inflationen.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
