Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Platon — idealismens fader - Hur idéläran växer fram i dialogerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PLATON 2679
En episod ur Platons dialog Symposion, framställd av den tyske 1800-talskonstnären Anselm Feuerbach. Vid Agatons gästabud
har Sokrates just framlagt sin uppfattning om Eros såsom kärlek till det skönas idé. Då stormar den druckne Alkibiades in, och
dialogen slutar med hans berömda lovtal till Sokrates, vari han liknar denne vid en av de groteska satyrskulpturer som i sitt inre
döljer gyllene gudabilder.
IDEALISMENS FADER
Platon (427-347 f. Kr.). »Vid Hera, det var en
härlig viloplats! Se, hur väldig kronan är på
platanen och hur de höga buskarna ger skugga. Trädet står
i sin rikaste blomstring, och hela nejden fylles av dess
vällukt. Och se på det förtjusande källsprånget. . .»
Platon har i dialogen Faidros låtit Sokrates och hans
vän ta sig en promenad utmed Ilissos’ strand till de
fridsamma lunderna med de många gudabilderna i
Atens närhet. Vännerna slår sig ned under trädet och
samtalar om Eros. Mästarens ord, i början lätt
ironiska, får en allvarlig klang. När dagens hetta lagt sig
och tiden är kommen för uppbrottet, slutar han
samtalet med en bön till lundens gudar: »Förlänen mig
själens skönhet och given mig harmoni mellan mitt
inre och mitt yttre. Låten mig alltid anse visheten som
lyckan i världen!». - »Bed samma bön även för mig»,
sade hans lärjunge. »Vänner har ju allt gemensamt.» -
Lyckan att ha haft Sokrates till lärare och vän var
Platons rikaste arv. Det var ett arv som förpliktade.
Några år efter den älskade mästarens död (Sokrates
tvangs att tömma giftbägaren 399 f. Kr.) vandrar en
ny lärjungaskara omkring i oliv- och platanlunderna
utanför Aten. Platon, Aristons son, hade först
lämnat sin stad och sitt folk och gjort vidsträckta resor
till Egypten, Syditalien och Sicilien. Nu far han hem
igen. (388), köper sig ett hus med en vacker trädgård
invid gymnasiet Akademei’a därute bland lunderna
och idkar inte blott som den store lärofadern
filosofiska samtal med vänner och lärjungar utan författar
också en rad arbeten, de berömda dialogerna.
Platons dialoger är fulländade mästerverk,
enastående i världslitteraturen. Konstnärligt geniala grepp
och rik dramatisk spänning förenar sig med ett
glänsande språk. Om man bland 20-talet dialoger, vilkas
äkthet är obestridlig, utvalde endast »de fyra stora»:
Sympo’sion (Gästabudet), Fai’don, Fai’dros och
Staten, så är var och en av dem, har det sagts, »nog
att tillförsäkra sin upphovsman odödligheten». Eller
om vi stannar vid endast två: »Samme diktare har
skrivit Symposion och Faidon, dikten om livets
skönhet, glädje och glans av evighet och dikten om dödens
majestät och allvar. Platon har nått mästerskapet»
(Alf Ahlberg).
Hur idéläran växer fram i dialogerna
Den inbördes tidsföljden och förhållandet till
Sokrates’ tankevärld är två frågor som ännu inte fullt
klarlagts. Man är dock numera överens om att Platons
filosofi, den s. k. idéläran, blott steg för steg
utvecklats i de olika dialogerna. Denna synpunkt bör då
också få bestämma dateringen av hans verk. Platon låter
vidare i alla dialogerna (utom Lagarna) Sokrates med
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
