Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Platon — idealismens fader - Hur idéläran växer fram i dialogerna - Det andliga — idén — är det verkliga - Platons idealstat, där endast sakkunskapen — visheten — regerar - Poe, Edgar Allan — romantiker och antiromantiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2680 poe___________________________________________
mästarhand hålla i utredningens trådar och fälla de
flesta replikerna - en värdig hyllning av en stor men
ödmjukt tacksam lärjunge. Idéläran som filosofiskt
system måste dock utan tvekan tillskrivas Platon
ensam, även om lärofaderns ande från början kom att
vila över verket (se Sokrates).
Till de tidigare dialogerna räknar man allmänt t. ex.
Försvarstalet och Kriton, som med utomordentlig,
enkel värdighet behandlar motiv från Sokrates’ sista
dagar. I ett annat av de äldre verken, Prota’goras,
diskuterar Platon det godas problem. Det goda eller
dygden, som ensam skänker verklig lycka, sammanfaller
här för Platon med visheten. Det onda är brist på
insikt. Men problemet kan fördjupas. I Go/gias, den
med blixtrande ironi förda debatten med sofisterna,
frågar Platon, om det inte måste finnas något absolut
gott, något obetingat rätt och riktigt. Här skymtar de
s. k. normidéerna eller värdebegreppen. Varifrån
kommer de? I dialogen Menon finner en slavgosse en
matematisk sanning genom »rent tänkande». Den måste
ha funnits från början (a priori) i hans själ. Varifrån
kommer sådana sanningar? I Faidon bevisas själens
preexistens (föruttillvaro) i »idéernas värld». Det är
tydligt, att vi har den sanna kunskapen därifrån
såsom »återerinring» (anamnesis). Det vi här med
sinnena varseblir är på sin höjd skuggor och
»spegelbilder». Med häftig trånad brinner den odödliga själen
av längtan till sitt rätta hem, idéernas ljusa rike
(Faidros, Symposion).
Det andliga — idén — är det verkliga
Men vad är då den värld vi ser omkring oss?
Platons idélära utvecklas till metafysik (läran om
verklighetens rätta väsen). Normidéerna eller
värdebegreppen får vid sin sida släktidéerna. Vad är det
verkliga hos det träd jag ser därborta? Är inte det mest
verkliga hos trädet just, att det är ett »träd»? Själva
materialet, av vilket det är gjort, skall ju snart vara
försvunnet. Men om tusen år har nya träd vuxit upp.
Bestående och evig, i djupare mening sant varande, är
själva »trädheten», den »lag, enligt vilken trädet
formar sig», trädets idé.
Huruvida man skall säga, att materien äger någon
som helst verklighet, blir en fråga, som Platon
lämnar i arv åt sina lärjungar. Bland Akademeias
lärjungar befann sig redan den unge Aristoteles, som
sedan fick taga itu med frågan, »om något kan vara
utan att vara något». I dialogen Timai’os talar Platon
i dunkla ordalag om »ett formlöst ingenting» eller ett
slags blind mekanisk nödvändighet (ananke), som
också kan tänkas hindra idén att utveckla sig. - Men
först i den s. k. nyplatonismen blir materien uppfattad
som direkt identisk med det onda.
Platons idealstat, där endast sakkunskapen —
visheten — regerar
Att »världen är ond» kunde nog också Platon säga,
men det var särskilt när han tänkte på den förvända
atenska politiken, som han i sin ungdom ganska
mycket deltagit i och som hela livet var ett huvudintresse
för honom. Nu väntar han sig räddning allenast från
ett håll: filosofin. De på varje område sakkunniga, de
kloka, förnuftiga och visa borde utgöra ett styrande
stånd i staten. Krigarna borde försvara staten och
näringsidkarna sörja för de timliga behoven. Mot dessa
tre stånd svarade tre dygder: vishet, tapperhet och
måttfullhet. Lägger man så till den allmänt
medborgerliga dygden rättrådighet, har vi framför oss de
fyra kardinaldygderna i den berömda platoniska
idealstaten (dialogen Staten).
Platon kallas med rätta idealismens fader, men
idealism är ju inte bara en samling filosofiska teorier
utan en livssyn och livsvärdering, som bygger på de
andliga värdenas företräde framför de ekonomiska
och materiella. Denna livssyn har Platon klarast av
alla tänkare givit Västerlandets folk. Platon är den
kristna kulturens och den humanistiska bildningens,
Tegnérs, Geijers och Viktor Rydbergs filosof. Hans
betydelse i västerländsk andlig odling har med skäl
kallats »omätlig».
ROMANTIKER OCH ANTIROMANTIKER
Poe [på’o], Edgar Allan (1809-49). T94T kunde
en av vår tids mest odlade litterära genrer fira
hundraårsjubileum, nämligen detektivromanen. Dess fader
anses vara amerikanen Poe med sin kusliga
brottmåls-historia The mur ders inthe Rue Morgue. Föregångare
fanns nog, men den förste som lyckats få det
kriminaltekniska greppet på brottet är Edgar Allan Poe. Han
skrev också annat i dessa ämnen (övers, i urval
Sällsamma historier), och han byggde upp sina historier
med matematisk precision och ödesmättad
följdriktighet, vilket gör dem till mönster i sitt slag.
Och dock var Poe i själva verket något helt annat
och mycket mera: en stor poet, en genialisk
estetiker och en människa besatt av en skönhetshungrande
idealism. Allt detta rymdes inom ett skröpligt skal:
en fattig, förkommen, tidigt föräldralös ung man, son
av en enkel skådespelare. Poe hade skiftande öden som
författare och tidningsman. Han gifte sig av kärlek
med en kusin, höll på att bli tokig av sorg över hennes
avtynande och död och hemföll alltmera till
överdrivet bruk av stimulantia, både alkohol och opium,
vilket redan kostat honom mer än en ganska fördelaktig
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
