Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Politiska partier — medborgaren och statens styrelse - Partierna i svensk historia - Partisystemet i tvåkammarriksdagen 1866—1888 - Partisystemet i tvåkammarriksdagen 1888—1900
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POLITISKA PARTIER 2707
dens krav på en effektiv folkrepresentation. Omkring
kravet på en ny och bättre representation samlade sig
nu reformvännerna eller liberalerna inom riksdagen.
De konservativa däremot var ännu inte beredda att
överge det gamla »fyrfotaväsendet». På riksdagen och
särskilt på riddarhuset, där de konservativa till en
början utgjorde en stark majoritet, hölls långa och
ingående debatter, som väckte ett enormt intresse
även utanför riksdagen. De liberala fick emellertid
överhanden och 1866 beslöt man avskaffa
fyrståndsriksdagen och införa det ännu gällande
tvåkammar-systemet.
Partisystemet i tvåkammarriksdagen 1866—1888
När tvåkammarriksdagen 1866 avlöste den gamla
fyrståndsorganisationen hade man nog tämligen
allmänt hoppats, att partibildningar skulle bli
överflödiga. Utvecklingen gick emellertid andra vägar. På
grund av valbestämmelserna kom den nya riksdagen
att i sig innesluta starka motsättningar. Första
kammaren blev en aristokratisk och
penningaristokratisk församling, där godsägare, affärsmän och den
högre byråkratin dominerade.
Andra kammarens skaplynne var däremot av annat
slag. Där dominerade bönderna och detta medförde
att kammaren fick en, jämfört med första kammaren,
starkt demokratisk anstrykning. Vid sidan av de
talrika bonderepresentanterna fanns också ett inte
obetydligt antal stadsrepresentanter, men dessa
förmådde inte hota böndernas starka ställning.
I andra kammaren uppstod redan vid 1867 års
riksdag ett ministeriellt parti, som såg som sin
förnämsta uppgift att skydda den sittande ministären från
alla onda anslag. Partiet bestod framförallt av
kammarens ämbetsmän och stadsrepresentanter. Som en
motvikt mot denna grupp bildades Lantmannapartiet,
som inom kort fick hegemoni i andra kammaren och
behöll en dominerande ställning där ända fram till
1902.
Lantmannapartiet kom att få en styrka och en
stabilitet, som var något nytt i svenskt partiliv. I spetsen
för partiet stod det mäktiga niomannarådet, som
dirigerade valen till riksdagens utskott och som
naturligt nog fick stor betydelse för partiets
sammanhållning. Partiet antog vid 1867 års riksdag ett program,
som upptog vissa aktuella frågor såsom t. ex.
försvarsfrågan och skolfrågan. Vidare krävde man att de s. k.
grundskatterna skulle avskaffas. Dessa skatter som
sedan århundraden vilade på bondejorden utgjorde
en tryckande börda på bondeklassen och betraktades
av den som »sekelgamla orättvisor». I programmet
inskrevs också kravet på sträng sparsamhet med
statens medel.
Bland de ledande lantmannapartisterna under
denna period kan nämnas bl. a. Carl Ifvarsson, Ola
Andersson i Nordanrå, Liss Olof Larsson, Ivar
Måns
son i Trää, Olof Jonsson i Hof, Sven Nilsson i Efveröd,
A. P. Danielsson, P. Pehrsson i Törneryd. Till
Lantmannapartiet slöt sig även en grupp högadliga
godsägare och ståndspersoner, som önskade driva en stark
opposition mot regeringens ekonomiska politik. Dessa
aristokrater kom genom sin sociala ställning och sin
politiska erfarenhet att utöva ett väsentligt inflytande
på partiets ställningstagande i olika frågor. Bland dem
kan främst nämnas greve Arvid Posse, godsägaren
Emil Key och brukspatronen C. G. Indebetou.
Tvåpartiställningen i andra kammaren kom att
bestå ända fram till år 1888. Under hela denna tid var
Lantmannapartiets välde obestritt. De ministeriella,
Intelligensen eller Centern som partiet i tur och
ordning kallades, existerade under hela perioden men
karakteriseras av en betydligt svagare organisation.
Enstaka ansatser till andra partibildningar förekom.
Det mest bekanta exemplet utgjordes av det
Nyliberala partiet, 1868-71, vars inspiratör och främste
ledamot var den senare så uppburne »folktribunen»
S. A. Hedin.
I första kammaren fick partibildningen en helt
annan karaktär under denna period. Några bestämt
avgränsade partier framträdde inte.
Partiförhållandena växlade från tid till annan. Mestadels kunde man
dock urskilja tre olika grupper, en konservativ, en
mera moderat och den s. k. filialen, som utgjordes
av med Lantmannapartiet sympatiserande ledamöter.
Partisystemet i tvåkammarriksdagen 1888—1900
De 1867 etablerade partiförhållandena existerade
fram till 1888, då en ny period i partiernas historia
inträder.
Under 1880-talet hade tullfrågan blivit brännande.
På grund av den ökade tillgången på spannmål hade
priserna börjat sjunka kraftigt. Till följd härav
uppstod en starkt tullvänlig rörelse, som genom att införa
tullar ville skydda det svenska jordbruket från
utländsk konkurrens. - Den otroligt hetsiga
tullstriden förde med sig en omstöpning av
partiförhållandena i riksdagen. Lantmannapartiet sprängdes 1888
och delade sig i två olika partier: Nya
lantmannapartiet, som var tullvänligt och konservativt, och
Gamla lantmannapartiet, som hyllade frihandelns
principer och därjämte bar en mera liberal prägel.
Den gamla Centern existerade fortfarande och tog
plats på den frihandelsvänliga sidan.
Även i första kammaren medförde tullstriden stora
förändringar i partiförhållandena. De förut så
svårbestämbara grupperingarna ersattes nu med två klart
avgränsade partier, tullvänner och frihandlare. Till
en början hade frihandlarna majoritet, men efter
1887 fick tullvännerna övertaget och deras majoritet
skulle sedermera ökas kraftigt. Spannmålstullarna
infördes vid 1888 års riksdag, något senare infördes
även tullar på en mängd industriprodukter.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
