Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Politiska partier — medborgaren och statens styrelse - Partisystemet i tvåkammarriksdagen 1900—1920 - Nya partier - Partisystemets utveckling 1920—1954 - Från världskris till världskrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POLITISKA PARTIER 2709
Under 1900-talets första årtionde hade således
partiförhållandena i grund förändrats. I andra
kammaren verkade tre klart avgränsade partier:
Lantmanna-och B or gar partiet, Liberala samlingspartiet och
socialdemokraterna. Efter 1911 fanns även i första
kammaren en motsvarande partiuppdelning, ehuru
majoriteten där ända fram till 1919 innehades av första
kammarens nationella parti.
Under världskrigets första år inträdde en
»borgfred» mellan de stridande partierna, som inte bröts
förrän vid 1917 års riksdag. Efter valen till andra
kammaren detta år, som gav ett starkt utslag åt
vänster, bildades en koalitionsministär av liberaler och
socialdemokrater med liberalen Edén som
statsminister. Denna regering kvarstod till 1920 och
genomförde den stora författningsreformen, som medförde
demokratins slutliga genombrott.
Nya partier
Trepartisystemet sådant det utkristalliserat sig
under 1900-talets första årtionde kom inte att bli
allena-rådande. Åren 1913 och 1915 bildades två nya
rikspartier, nämligen Bondeförbundet och Jordbrukarnas
riksförbund. Vid 1917 års val erövrade dessa partier
9 resp. 3 platser i andra kammaren. Den roll som de
båda bondepartierna spelade vid riksdagarna var väl
tämligen blygsam ända till dess partierna slog sig
samman 1921. Sedan 1930-talet har de innehaft en viktig
position i det politiska livet.
Ännu ett parti bildades vid tiden för det
demokratiska genombrottet. En utbrytning skedde 1917 från
det socialdemokratiska partiet, varvid ett nytt parti
uppstod: Sveriges socialdemokratiska vänsterparti.
Partiet räknade från början 15 representanter i andra
kammaren. Partiet blev ej av någon längre
varaktighet. De flesta av de fronderande
vänstersocialisterna återgick så småningom till socialdemokraterna.
Sin betydelse ur partihistorisk synpunkt fick partiet
därigenom att det 1921 stod fadder till det
kommunistiska partiet, som uppkom genom en utbrytning
ur partiet.
Partisystemets utveckling 1920—1954
Sprängningen av koalitionsregeringen mellan
liberaler och socialdemokrater år 1920 kom att bli
inledningen till en partigruppering efter nya linjer. Den
avgörande motsättningen i svensk politik hade
tidigare gått mellan högerpartierna å ena sidan och
liberaler och socialdemokrater å den andra. Under
1920-talet kom den avgörande skiljelinjen att gå mellan de
borgerliga dvs. högern, bondeförbundet och de
liberala samt å andra sidan socialdemokraterna. Sedan de
konstitutionella frågorna lösts kom diskussionen i
högre grad att kretsa kring de ekonomiska
spörsmålen; socialiseringsdebatten blev livligare och
meningsmotsättningar i fråga om arbetslöshetspolitiken
för
orsakade vid ett par tillfällen regeringskriser. Under
decenniets mitt tilldrog sig vidare försvarsfrågan stor
uppmärksamhet. Några avgörande förskjutningar i
styrkeförhållandet mellan partiernä inträffade inte.
Socialdemokraternas oavbrutna frammarsch
förbyttes 1928, då de framträdde med ett radikalt
valprogram, i ett klart nederlag, varvid högern kunde
återhämta sina tidigare förluster. - Det tidigare så
mäktiga liberala partiet sprängdes 1923 väsentligen på
grund av meningsskiljaktigheter i frågan om
införande av rusdrycksförbudet. Förbudsvännerna, som
utgjorde majoriteten och huvudsakligen rekryterades
från landsbygden, behöll under ledning av C. G.
Ekman Frisinnade landsföreningen som
riksorganisation, under det att minoriteten bildade Sveriges
liberala parti. De respektive riksdagsgrupperna
benämndes Frisinnade folkpartiet och Liberala
riksdagspartiet. Båda partierna fick se sitt röstunderlag
minskat under de närmast följande valen.
Bondeförbundet höll väl sin ställning.
På yttersta vänsterkanten skedde flera
partiutbrytningar. Det kommunistiska partiet som uppstått 1921
genom en utbrytning från vänstersocialisterna
sprängdes 1924 i Kilbomsriktningen, som behöll
partinamnet, och Höglundsriktningen, som bröt med Moskva
och 1926 uppgick i det socialdemokratiska partiet. År
1929 delades kommunistpartiet igen, varvid
Sillén-riktningen behöll namnet och programmet under det
att Kilbomsriktningen lämnade tredje internationalen.
Den förra riktningen består fortfarande såsom
Sveriges kommunistiska parti.
Från världskris till världskrig
Den svåra ekonomiska krisen under 1930-talets
första år bildar bakgrunden till en viktig omgruppering
i den partipolitiska konstellationen. Valet 1932
medförde avsevärda framgångar för socialdemokraterna
och Bondeförbundet. Vid 1933 års riksdag enades
dessa båda partier till priset av ömsesidiga
eftergifter om ett gemensamt program för den ekonomiska
krisens bekämpande. Uppgörelsen, allmänt kallad
»kohandeln» innebar, att Bondeförbundet nu trädde fram
ur sin tidigare tämligen obemärkta ställning och
orienterade sig ett stycke åt vänster. I 1936 års
koalitionsregering mellan de båda partierna
manifesterades ytterligare denna förändring.
De liberala partierna som gått skilda vägar sedan
1923 återförenades 1934. De förenade partierna tog
namnet Folkpartiet. Högerpartierna i första och
andra kammaren som sedan 1912 bildade Första
kammarens nationella parti och i andra kammaren
Lantmanna- och borgarpartiet uppgick 1935 i ett
gemensamt parti, Riksdagshögern. Allmänna
valmansför-bundet ändrade 1938 sitt namn till Högerns
riksorganisation.
Kilbomskommunisterna, som separerat från
Kom
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
