Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Politiska partier — medborgaren och statens styrelse - Från världskris till världskrig - Borgfred under andra världskriget - Utvecklingen efter kriget - Partiernas verksamhet i riksdagen - Partiernas riksorganisationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2710 POLITISKA PARTIER ______________________________
munistiska partiet 1929, bildade 1934 Sveriges
socialistiska parti. Tre år senare övergick Karl Kilbom
jämte ett par andra socialister till det
socialdemokratiska partiet, medan Nils Flyg blev »socialisternas»
ledare, för att före sin död hinna omvandla den
sönderfallande gruppen till en nationalsocialistisk
partifraktion.
Under intryck av den tyska nationalsocialismen
uppträdde även i Sverige nationalsocialistiska partier
vid valen alltifrån 1932. De uppnådde dock aldrig
någon representation i riksdagen. Den viktigaste
gruppen torde ha varit Sveriges nationella förbund,
högerpartiets före detta ungdomsrörelse, som 1934 bröt
med högern för att konstituera ett nationalsocialistiskt
parti.
Tiden från 1934 fram till andra världskrigets
utbrott kännetecknas annars av mildrade
partipolitiska motsättningar. Den övervunna depressionen och
det återvändande välståndet underlättade ett
närmande mellan partierna. Under intryck av den
tilltagande internationella oron löstes försvarsfrågan i
samförståndets tecken. Socialpolitiken utbyggdes
utan att framkalla allvarligare meningsmotsättningar.
Borgfred under andra världskriget
Ett par månader efter krigsutbrottet 1939 bildades
en samlingsregering, som inneslöt representanter för
de fyra stora partierna. Regeringen såg som sin
främsta uppgift att hålla Sverige utanför storkriget, att
förstärka försvarsberedskapen och trygga
folkförsörjningen. De partipolitiska motsättningarna sköts
åt sidan. Valet till andra kammaren 1940, som
föregicks av en mycket dämpad valkampanj resulterade
i en stor seger för det socialdemokratiska partiet,
som samlade omkring 54 % av väljarna och erövrade
134 mandat. För första gången sedan det
proportionella valsättets införande 1911 hade ett enda parti
lyckats få majoritet i kammaren. Något senare
erövrade socialdemokraterna också majoriteten i första
kammaren.
Under de sista krigsåren framträdde de
inrikespolitiska motsättningarna åter med större styrka. I
det andra riksdagsmannavalet under kriget (1944)
förlorade socialdemokraterna 19 mandat och besatte
således hälften av de 230 platserna. Det mest
anmärkningsvärda resultatet var dock att kommunisterna
ökade från 3 till 15 mandat.
Utvecklingen efter kriget
Sommaren 1945 upplöstes samlingsregeringen och
socialdemokraterna övertog ensamma
regeringsansvaret. Föregående år hade partiet i »Arbetarrörelsens
efterkrigsprogram» dragit upp riktlinjerna för den
politik de ämnade föra. Även de andra partierna
utvecklade i nya program sin syn på samhällsfrågorna.
Åren närmast efter krigsslutet kännetecknades av
en mycket livlig debatt om socialiserings- och
skattefrågorna, varefter diskussionen alltmer kom att röra
sig om regeringens antiinflationspolitik.
Partimotsättningarna kulminerade under den ovanligt häftiga
valrörelsen 1948. Valet medförde betydande
förändringar i partiernas styrkeförhållanden. Sålunda mer
än fördubblade folkpartiet sitt röstunderlag och
ökade från 26 till 56 mandat. Samtliga andra partier fick
vidkännas förluster, i synnerhet högern och
kommunisterna. Socialdemokraterna gick endast obetydligt
försvagade ur striden, men ansåg ändå att de behövde
stärka sin ställning. Förhandlingar inleddes med
bondeförbundet och resulterade omsider hösten 1951
i en koalitionsregering mellan de båda partierna.
Därmed hade man återknutit till samarbetstraditionen
från 1930-talet. Valet 1952 medförde förluster för de
båda regeringspartierna, särskilt för Bondeförbundet.
Högern som länge befunnit sig på tillbakagång vann
tillbaka en del av sina tidigare förluster. - Samma
tendenser präglade kommunalvalen 1954.
Koalitionen mellan socialdemokrater och bondeförbundare
fortsätter.
Partiernas verksamhet i riksdagen
Partiernas riksdagsrepresentanter utser vid
början av varje riksdag ordförande, förtroenderåd,
partisekreterare, skattmästare, pressdelegerade och
»kvitt-ningsmän». De sistnämnda har att i kontakt med
andra partier omhänderha »clearingen» vid
partimedlemmars frånvaro. Förtroenderådet består av
ordföranden, ledarna för partigrupperna inom de båda
kamrarna och ytterligare ett antal ledamöter.
Förtroenderådet upprättar förslag bl. a. till utskottsvalen och
förbereder partiets behandling av viktigare frågor.
Vid partisammanträdena, då hela riksdagsgruppen
sammankommer, godkänns utskottsförslagen och
diskuteras motionsförslag, speciellt s. k. partimotioner,
vilka merendels undertecknas av förtroenderådets
medlemmar.
Man söker även vid dessa möten enas om partiets
hållning i betydelsefulla riksdagsfrågor. Bortsett från
det kommunistiska partiet, där en s. k. centralistisk
disciplin råder, dvs. där varje medlem är skyldig att
underkasta sig det vederbörligen fattade partibeslutet,
förekommer inte i den svenska riksdagen något
absolut tvång att i alla frågor rösta med det egna partiet;
detta utesluter givetvis inte att solidariteten med det
egna partiet i viktiga frågor kan vara, och oftast är,
förhärskande.
Partiernas riksorganisationer
Partiernas riksorganisationer är tämligen likartade
till sin uppbyggnad. Översta instans är i
socialdemokratiska partiet partikongressen, hos folkpartiet
lands-mötet och hos högern och bondeförbundet
riksstämman. Som rådgivande och beslutande organ mellan
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
