Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Påvarna — männen på Sankt Petri stol - Roms välde byggdes inte på en dag - Medeltidskyrkan en sannskyldig påvekyrka - Romerska riktes arvtagare - Påvedömets förfall - »Alla tiders sämste påve»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2768 PÅVARNA
MÄNNEN PÅ SANKT PETRI STOL
Påvarna. Den romerska församlingens biskop
gjorde tidigt anspråk på en särställning i kyrkan. För
hans höga uppfattning av sitt ämbete var flera
omständigheter gynnsamma. Rom var
världshuvudsta-den, och över allt som hörde till Rom låg i den antika
världens ögon en särskild trollglans. Här bodde
kejsaren, och det låg nära till hands för de kristna att
överflytta vördnaden för honom på den romerska
församlingens biskop. Roms församling var stor och rik,
och dess biskop fick ofta hjälpa andra församlingar.
Känslan av tacksamhet och behovet av ett yttre stöd i
nödens stund bidrog till att giva Roms biskop en
framskjuten ställning. Betydelsefullast av allt blev dock
föreställningen, att aposteln Petrus grundlagt Roms
församling och varit dess förste biskop. Då nu Jesus
enligt Matt. 16: 18-19 gjort Petrus till kyrkans
ledare och påvarna var Petri efterträdare, borde de
romerska biskoparna vara kyrkans främsta. Dugliga
och handlingskraftiga nöjde de sig inte med att
kallas biskop utan förbehöll åt sig ensamma titeln papa,
fader (därav påve). De kände sig som innehavare av
den äkta apostoliska traditionen och ville gärna vara
skiljedomare i olika kyrkliga tvistefrågor.
Roms välde byggdes inte på en dag
Men lika litet som det världsliga Rom byggdes
Roms påvedöme på en dag. Övriga biskopar gjorde
inte sällan skarpa invändningar mot de överdrivna
anspråken.
Biskoparna Ireneus i Lyon (d. omkr. 200) och
Cyprianus i Kartago (d. 258) var t. ex. visst inte
villiga att obetingat underkasta sig den romerske
biskopen utan krävde full självbestämmanderätt även
för andra församlingar. Roms biskop var blott
»primus inter pares» (den främste bland likar). Men
utvecklingen gick i en för Rom alltmer gynnsam
riktning. När Konstantin den store 330 flyttade
kejsar-residenset till Konstantinopel, erhöll biskopen i Rom
en mer självständig ställning, och under
folkvandrings-tidens stormar var ofta Roms biskopar de enda
försvararna av ordning och rätt. Den förste biskop i Rom
som med full rätt kan betecknas som påve är Leo I
den store (440-461). För hans imponerande gestalt
böjde sig Afrikas, Galliens och Spaniens stolta
kyrkofurstar, och t. o. m. från Österlandet vädjade man
till honom. Nu hette det allmänt: Rom har talat,
saken är avgjord.
Medeltidskyrkan en sannskyldig påvekyrka
Sin fulla utformning nådde emellertid påvedömet
först under medeltiden. Nu blev kyrkan en verklig
påvekyrka. Det är en lång rad framstående
påvege
stalter som under denna tid träder en till mötes.
Fromma, världsfrånvända innehavare av Petri stol
omväxlar med politiskt kloka, praktiska naturer, som ofta
nog helt glömde bort Jesu ord: Mitt rike är icke av
denna världen. Stundom, som under det s. k. mörka
tidevarvet (875-1050) och mot medeltidens slut,
innehades kyrkans högsta värdighet av djupt
lastbara personer.
Romerska rikets arvtagare
Munken Gregorius I den store (590-604) är
framför andra grundläggaren av medeltidens kyrka.
Med stor praktisk klokhet skapade han de materiella
förutsättningarna för påvedömet, och som
kyrkofurste överträffade han alla sina företrädare. Ehuru
personligen ödmjuk (»Guds tjänares tjänare») gick han
värdigt i Leos fotspår. Dessa båda är de enda bland
alla de 298 påvarna som en beundrande eftervärld
kallat »den store». Katolska kyrkan blev genom
Gregorius arvtagare till det romerska världsriket med
dess imponerande rättsordning. Allt det som är
karakteristiskt för medeltidens kristendom finns hos
Gregorius.
Påvedömets förfall
Gregorius’ närmaste efterträdare kunde inte
upprätthålla påvedömets anseende. En lång rad av
obetydliga påvar följde. Först med den dådkraftige,
ka-raktärsfulle Nikolaus I (858-67), »den andre Elia»,
fick Petri stol åter en stor innehavare. Få påvar torde
ha varit så populära som han. Sedlig vandel
förenades hos honom med utmärkt politisk duglighet. Även
den världsliga makten skulle böja sig för påven, »hela
jordkretsens huvud», och motsägelse mot den helige
fadern förklarades vara uppror mot Gud.
»Alla tiders sämste påve»
Efter den populära Nikolaus I följde så åter en rad
svaga påvar, ofta av högst tvivelaktig moralisk
kvalitet. Sedeslösa kvinnor fick inflytande på
påvetillsättningarna, påvar av- och tillsattes, bekämpade och
mördade varandra. Med Johannes XII (955-63)
nådde påvedömet sitt djupaste förfall. När han vid
17 års ålder valdes till påve (»pojken på Petri stol»),
var han väl förtrogen med alla laster. Vid sina orgier
drack han skålen för djävulen, han levde i blodskam
och mördade sina konkurrenter. Johannes XII hette
egentligen Octavianus och är första exemplet på
namnförändring vid tillträde till påvevärdigheten.
Legenden om påvinnan Johanna, som under en procession
röjt sitt kön genom att nedkomma med ett barn, har
möjligen sitt upphov i denna förfallets tid.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
