Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Påvarna — männen på Sankt Petri stol - Påve — kejsare, en spännande kamp - »Ringare än Gud men större än en människa»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
________________________________________________________________ PÅVARNA 2769
Påven Pius XII bärs i Sedia
gc-statoria — en bärstol som
används vid vissa högtidliga
processioner — från Vatikanen till
Peterskyrkan.
Påve — kejsare, en spännande tvekamp
Med den stora kluniacensiska reformrörelsen
randades bättre tider för påvedömet. Tysken Leo IX
(1049-54) gj°rde åter påvestolen aktad i allmänna
folkmedvetandet. Rätten att utse påve överlämnades
åt kardinalkollegiet, som ursprungligen bestod av
prästerna vid Roms förnämsta kyrkor och några
biskopar i grannskapet. När munken Hildebrand under
namnet Gregorius VII (1073-85) blev påve,
började påvedömets egentliga glanstid, och med honom
nådde de påvliga maktanspråken sin kulmen. Han
hävdade påvens överhöghet inte blott över kyrkan
utan över alla världsliga riken och furstar. Med
glödande patos och seg viljekraft sökte han förverkliga
detta program. Under oavbruten kamp med de tyska
kejsarna vanns den ena segern efter den andra.
Kej-sar Henrik IV:s förödmjukande Canossavandring
stod i folkets medvetande som ett bevis på kyrkans
seger över staten. Gregorius’ intressesfär omfattade
även de skandinaviska länderna, och från honom är
de första kända påvebreven direkt till Sverige.
»Ringare än Gud men större än en människa»
På 1100- och 1200-talen nådde påvemakten sin
höjdpunkt. Aldrig vare sig förut eller senare har
kyrkan ägt en sådan myndighet. Alexander III
(1159-81), Innocentius III (1198-1216), Gregorius IX
(1227-41) och Innocentius IV (1243-54) var de
främsta påvarna. Innocentius III torde vara
medeltidens största härskarbegåvning. Överallt ingrep han
ordnande och bestämmande. För honom var påven
»visserligen ringare än Gud men större än en
människa».
Påven var inte blott Petri ställföreträdare, utan
han var Jesu Kristi vikarie. Innocentius använde den
gamla bilden om solen som det större ljuset och
månen som det mindre. Månen, dvs. kejsarmakten, har
intet självständigt ljus utan lyser med solens (påvens)
ljus.
Hela kristenheten blev nu ett slags »nationernas
förbund» med påven som förbundsregent. Det
kyrko-välde som en gång Augustinus tecknat i boken om
Gudsstaten var en verklighet. »Alla jordiska välden
176—410185 V
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
