Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Påvarna — männen på Sankt Petri stol - »Ringare än Gud men större än en människa» - Goda penningfurstar men dåliga själasörjare - En rad dugliga påvar bjöd protestanterna motstånd — för en tid - Från Napoleon till Mussolini har påvemaktens anseende stigit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 77° PÅVARNA ____________________________________
voro lagda under Herrens ok.» Ännu i vår egen tid
får vi varje söndag i lysningarna en erinran om
Inno-centius’ makt. På det glänsande kyrkomötet 1215 i
Rom (den fjärde lateransynoden) bestämdes på
förslag av påven, att varje vigsel skall föregås av tre
lysningar.
Vid 1200-talets mitt dukade kejsarmakten under
för påvarna. Är 1254 fördes Tyskland ut i »stora
interregnums» anarki. Det syntes vara kyrkans största
seger men var i själva verket ett nederlag. Ty »det
heliga romerska riket av tyska nationen» och det
världsbehärskande påvedömet hörde ihop, som
kropp och själ hör samman. När omkring 1300
nationalkänslan framväxte i de olika länderna, mötte
den internationella påvemakten en vida farligare
motståndare.
Den blev jämte korstågens stora misslyckande
huvudorsaken till medeltidskyrkans upplösning och
förfall. Katastrofen kom plötsligt, när påvestolen
bestegs av Bonifatius VIII (1294-1303). Denne stolte
påve förstod inte, att tiden blivit en annan. Hans
högt uppdrivna världshärskarkrav mötte i såväl
England som särskilt i Frankrike den nationella statsidén.
I den kampen kom påvarna till korta.
Goda penningfurstar men dåliga själasörjare
Franska statsmaktens seger över Bonifatius fick
vittgående följder. Påvemakten råkade in i en
långvarig kris, och »det franska påvedömets tid» bröt in.
Under påvarnas s. k. babyloniska fångenskap i
Avignon (1309-77) sjönk påvedömet djupt både
politiskt och moraliskt. Påven hade blivit en fransk
hovbiskop, och kyrkan sades mera vara pengarnas
än själarnas moder. Ty Avignonpåvarna, t. ex.
Johannes XXII, var förträffliga affärsmän men
dåliga själasörjare. År 1378 inträdde »stora schismen»
med först två och slutligen tre påvar, vilka alla
menade sig vara kyrkans rätta överhuvud och kallade
varandra för Antikrist. I 37 år varade denna svåra
söndring (1378-1415).
Slutet av medeltiden var en av de nesligaste
perioderna i påvedömets historia. Sedeslöshet och
gudlöshet tog åter plats i kristenhetens medelpunkt.
Påvarnas religiösa uppgifter trädde i bakgrunden, men
som gynnare av vetenskap och konst gjorde sig
åtskilliga bemärkta. Vid påvehovet var tillståndet
sådant, att man sade: Ju närmare Rom, desto närmare
helvetet. Förtalet gav Innocentius VIII (d. 1492)
binamnet »Roms fader», och än djupare sjönk
påvedömet under den brottslige Alexander VI (d. 1503)
av släkten Borgia. Han kallades för Venus, och hans
liv och regering var av den art, att katoliker velat se
Guds särskilda försyn däri, att kyrkan med en sådan
påve inte gick under. Julius II (d. 1513), för sin
krigarbegåvning kallad Mars, var stor konstälskare
och skicklig politiker men saknade religiösa
intres
sen. Den fint bildade Leo X (d. 1521) av släkten
Medici erhöll namnet Minerva. Hans stora lidelse var
jakt, och från ett jaktslott skickade han bannbullan
mot Luther.
En rad dugliga påvar bjöd protestanterna motstånd
— för en tid
Vid 1500-talets mitt genomgick katolska kyrkan en
genomgripande förnyelse (den s. k. mo
treformationen). En rad dugliga påvar uppträdde, och några av
dessa hör till kyrkans största, t. ex. Paul IV,
Gregorius XIII och Sixtus V. Mest känd torde
Gregorius XIII vara (gregorianska kalendern 1582).
Med motreformationens sammanbrott 1588-98 (den
oövervinneliga armadan och ediktet i Nantes) sjönk
påvedömet åter. Innocentius X ådagalade genom
sin protest mot westfaliska freden 1648 påvedömets
svaghet. Påvarna förlorade nästan all betydelse för
mer än halvtannat århundrade. På 1700-talet gjorde
sig upplysningen gällande även inom katolska kyrkan
och undergrävde vördnaden för påvarna. När
Klemens XIV 1773 upphävde jesuitorden, väckte detta
allmän tillfredsställelse i den katolska världen.
Under franska revolutionen och Napoleonskrigen hade
påvarna att utstå svåra lidanden. Två gånger
upphävdes Kyrkostaten av fransmännen, och Pius VI dog
som fånge i Frankrike 1799.
Från Napoleon till Mussolini har påvemaktens
anseende stigit
Under 1800-talet vann påvedömet åter anseende.
Det är stor skillnad mellan påvarnas ställning 1800
och 1900. År 1800 var påvedömet maktlöst, men 1900
var det en världsmakt av betydelse. Wienkongressen
var vänligt sinnad mot påvedömet, och det uppstod
snart i olika länder s. k. klerikala partier, vilka blint
följde de vinkar som gavs från Rom. Pius IX (1846
-78) och Leo XIII (1878-1903) är 1800-talets
största påvar. Redan genom sin långa regering är Pius
IX märklig. Enligt gammal katolsk tradition var
aposteln Petrus biskop i Rom i 25 år. Ingen påve hade
sedan regerat så länge: »Petri år skall du icke se.»
Med sina 32 regeringsår överträffade Pius IX alla
sina företrädare. Denne påve, som börjat sin
regering i frisinnad anda, blev med tiden ytterst
konservativ. Han fördömde alla den moderna civilisationens
framsteg och genomdrev på Vatikankonciliet 1870
den gamla dogmen, att en påve är ofelbar, när han
talar från Petri stol i tros- och sedefrågor. Men nästan
samtidigt intog Viktor Emanuel Kyrkostaten, som
alltifrån 756 lytt under påvarna, och som »fånge i
Vatikanen» slutade Pius sina dagar. Genom klokhet
och diplomatisk smidighet lyckades emellertid den
bl. a. starkt socialt intresserade efterträdaren Leo
XIII utöka påvens makt. Men stora svårigheter mötte
dock, särskilt i det antiklerikala Frankrike, 1900-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
