Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romerska riket — forntidens mäktigaste imperium - Hur ett världsrike växer fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMERSKA RIKET 2859
Ovanstående rekonstruktion av en romersk vattenledning, akvedukt, ger en god föreställning om vilka imponerande
byggnadsverk dessa anläggningar måste ha varit.
FORNTIDENS MÄKTIGASTE IMPERIUM
Romerska RIKET. »Rom byggdes icke på en
dag», heter det i ett gammalt känt ordspråk, men i
ännu högre grad skulle detta kunna sägas om den
gigantiska statsbyggnad som kallas Impe’rium
Roma’num (romerska riket), forntidens största och
mäktigaste rike. Om man räknar från den tidpunkt
då staden Rom lade under sig de första
grannsam-hällena till dess den sista provinsen infogades i
imperiet, sträcker sig det romerska rikets uppgångstid
över nära två tredjedels årtusende.
Det ligger i sakens natur, att de romerska
besittningarna huvudsakligen tillväxte genom krigisk
erövring. Romarna var forntidens främsta krigarfolk,
däri överträffande både perserna och macedonierna.
Men de var också mästare, när det gällde att
organisera sina domäner, däri överlägsna framför allt
grekerna, som i hög grad saknade denna förmåga. De
lyckades därför småningom sammansmälta de skilda
riksdelarna till en enhet, som länge visade en
utomordentlig styrka och fasthet.
Hur ett världsrike växer fram
Sedan romarna frigjort sig från etruskernas
herravälde (omkring 500 f. Kr.), började de snart gå
anfallsvis fram mot grannfolken. De skaffade sig
hegemoni över latinarna, det kringboende frändefolket, de
sträckte ut sitt välde över etruskerna, och efter
många heta strider med mellersta Italiens tappraste
folk, samniTerna, tvang de dem till en uppgörelse,
varigenom samniterna avträdde en del av sitt område.
Därmed var hela mellersta Italien underordnat Rom.
Turen kom sedan till Syditalien, vars grekiska städer
tillkallade hjälp från Pyrrhos, konung i EpiTus på
Balkanhalvön. Han blev en besvärlig motståndare för
romarna, och de led många bittra nederlag, innan
de lyckades knäcka honom. Med segem över Pyrrhos
och västgrekerna utsträckte Rom sitt välde till
Italiens sydspets. Hela den italienska halvön upp till
floden Ru’bicon hade nu underkuvats, och dess
invånare gjordes som »bundsförvanter och vänner» till
Roms vasaller (omkring 270 f. Kr.).
Rom kunde nu räknas som en stormakt, jämställd
med de äldre medelhavsmakterna Kartago, Egypten,
Syrien och Macedonien. Det följande århundradet
(270-133) blev i yttre hänseende en av de mest
lysande perioderna i Roms historia. Under kamp med
Kartago (de tre puniska krigen 264-146) skaffade
sig romarna sin första provins, Sicilien (241), senare
även Sardinien, Corsica, delar av Spanien och
slutligen Kartagos eget område, provinsen Afrika (ungefär
nuvarande Tunis). Under krig med Macedonien
utsträckte de efter hand sitt välde även över större
delen av Balkanhalvön. Republikens sista, stormiga
århundrade (133-31) sammanföll med en ny kraftig
expansionsperiod, varunder Rom i sitt välde infogade
Mindre Asien, Syrien och Palestina, Egypten och
andra delar av Nordafrika, återstoden av Spanien samt
slutligen Gallien, Caesars betydelsefulla erövring.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
