Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romerska riket — forntidens mäktigaste imperium - Hur ett världsrike växer fram - Monarki, aristokrati, demokrati och diktatur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2860 romerska riket_________________________________
Roms sista erövringsepok var slutligen den tidigare
kejsartiden, då riket huvudsakligen tillväxte norrut:
länderna upp till Donau, Britannien och slutligen
Da’cien (nuvarande Rumänien), Roms sista mer
varaktiga erövring (107 e. Kr.).
Den expansion som här skisserats skedde
naturligtvis inte efter någon på förhand utstakad plan.
Här som så ofta annars i historien drog det ena
företaget det andra med sig; och ibland kunde t. o. m.
rena tillfälligheter spela in. Ofta var drivkraften av
ekonomisk art; så t. ex. var det nödvändigheten av att
trygga spannmålstillförseln till Italien och
världsstaden Rom som gjorde de rika länderna i öster, särskilt
Egypten, begärliga. I samma mån som Roms välde
utsträcktes till allt fler kustländer vid Medelhavet, blev
det också av vikt att fylla ut luckorna genom att lägga
även de mellanliggande områdena under Roms
kontroll.
Caesars erövring av Gallien hade som främsta
motiv behov av att skydda imperiet mot germanerna, som
via Gallien hotade att tränga in över rikets gränser.
Men man nöjde sig inte med att i Gallien skapa ett
bålverk mot germanernas anlopp. Rom sökte också
sträcka ut sin makt in på germanernas eget område.
Tibe’rius lyckades som tronarvinge 4-5 e. Kr.
bringa det därhän, att landet mellan Rhen och Elbe
kunde betraktas nästan som en romersk provins. Men
några år senare reste sig germanerna, och det blev
en katastrof för de romerska vapnen (9 e. Kr.). Efter
den erfarenheten nöjde sig Rom med att hålla
Rhen-Donaugränsen mot germanerna.
Hur stor yta det romerska riket omfattade, kan väl
aldrig exakt fastställas, eftersom gränserna på vissa
håll, särskilt mot den afrikanska öknen, var ganska
obestämda. Däremot har man försökt beräkna rikets
invånarantal. Med ledning av en folkräkning, som
företogs vid mitten av det första kristna århundradet,
uppskattade den engelske historikern Gibbon hela
rikets befolkning till 120 milj., därav 20 milj, romerska
medborgare, minst 40 milj, provinsbor och resten
slavar. Andra forskare har emellertid stannat vid högst
60 milj., andra åter har ansett alla försök att lösa
antika befolkningsfrågor dömda att misslyckas. Lika
växlande är uppgifterna om staden Roms befolkning,
som av nutida forskare uppskattas till 800
000-1 milj, eller högst 2 milj.
Monarki, aristokrati, demokrati och diktatur
Sedan de etruskiska kungarna fördrivits, blev Rom
republik. I början hade endast de bättre situerade,
patri’cierna, inflytande på statens styrelse, men
småningom arbetade sig de lägre samhällslagren,
plebej’-ema, fram till likställighet med dem (omkring 270
f. Kr.). Styrelsesättet var till formen demokratiskt;
varje fri man hade rösträtt i folkförsamlingen och
tillhörde i krig såsom värnpliktig den romerska hären.
Men i verkligheten bildades en ny aristokrati, vars
medlemmar genom tradition, sammanhållning och
senare även genom mutor lade beslag på ämbetena,
platserna i senaten (Roms egentliga regering) och
stats-jorden. Italiens fria bondestånd gick under och
förvandlades till största delen till en egendomslös
stor-svadsbefolkning, som levde av »bröd och skådespel».
Samtidigt tillväxte slavarnas antal med väldig fart.
Därtill kom, att medborgarhärarna började avlösas
av legohärar. Senaten och folkförsamlingen i Rom
visade sig oförmögna att styra ett världsrike. Alla
dessa förändringar i samhället undergrävde det
republikanska och demokratiska styrelsesättet, och allt
sedan bröderna Tiberius och Gajus Gracchus’
reformförsök hade misslyckats (133 resp. 123 f. Kr.), befann
sig också det romerska samhället ständigt »i
gung-ning». Ur ett århundrades revolutioner framgick
diktaturen, först en kortare tid under Sulla (82-79
f-Kr.), sedan för några år under Caesar (se d. o.) och
slutligen och definitivt med Augustus (se d. o.).
Den styrelseform som infördes av Augustus (27
f. Kr.) kallades visserligen inte diktatur men innebar
i själva verket vad vi brukar lägga i det ordet. De
republikanska formerna bibehölls visserligen till
namnet, men i verkligheten var makten samlad hos en
person, som grundade sin position dels på folkets
förtroende, dels på sin ställning som arméns högste
befälhavare. Dessa härskare brukade kallas »kejsare»
(efter familjenamnet Caesar) eller »prin’ceps» (den
främste i staten). Kejsartidens båda första
århundraden (27 f. Kr.-i8o e. Kr.) var på det hela taget en
lugn och lycklig tid. Visserligen fanns bland kejsarna
enstaka vettvillingar, såsom CalEgula och Nero (se
d. o.), men de flesta av dem var dugande och kloka
härskare. Bland dessa må särskilt nämnas - utom
Augustus själv - Traja’nus, HadrlVnus och
Marcus Aure’lius. I allmänhet rådde yttre fred, inre
ordning, välstånd och förnöjsamhet. Det var den
prisade »romerska freden» (pax roma’na), i vars hägn
kulturen kunde blomstra. Men den lugna tiden tog
slut, och en ny stormig tid bröt in med
»soldatkejsarna» (180 e. Kr-284 e. Kr.). Rom måste åter
föra krig mot yttre fiender, i norr mot germanerna
och i öster mot det nya persiska rike som uppstod vid
denna tid. Olika pretendenter tävlade om
kejsartronen, häravdelningar blandade sig i leken för att få
just sin anförare som rikets härskare, kejsarmord
blev allt vanligare, och regenterna avlöste varandra
allt tätare. Ur detta kaos räddades riket för en tid
genom Diocletia’nus, som blev romersk kejsare 284.
Han genomförde en nyordning av styrelsen,
vilken huvudsakligen bestod i tre reformer: 1) han
befäste enväldet efter österländskt mönster
{domina’-tet, av do’minus, herre); 2) han genomförde en
fullständig centralisation av förvaltningen; 3) och han
införde ett system av samregering mellan två över-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
