Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romersk-katolska kyrkan — »den allena saliggörande kyrkan» - Den helige fadern i Rom - Romerska kyrkan — en förening av motsatser - Romersk konst — konsten i världens forna huvudstad - Ingenjörsbyggnadskonst och praktbyggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2866 ROMERSK KONST _____________________________
IX en ny dogm om jungfru Marias obefläckade
av-lelse. Jubelåret 1950 stadfästes dogmen om jungfru
Marias himmelsfärd. Är 1879 upphöjdes den
medeltida skolastikern Tomas av Aquino till
normalteolog för kyrkan. Frisinnade riktningar
undertrycktes, och särskilt skarpt fördömdes i början av
1900-talet den s. k. modernismen eller försöken att i
teologin införa den fria forskningens metoder. Samtidigt
har emellertid den katolska kyrkan ådagalagt ett
utpräglat socialt intresse och har även i det moderna
politiska livet kommit att spela en betydelsefull roll.
Här har en märklig omsvängning ägt rum. Medan
kyrkan i äldre tid vanligen var starkt konservativ även
i sin politiska åskådning och inte sällan stödde klart
reaktionära principer, har den politiska katolicismen
i modern tid oftast framträtt som en moderat-liberal
mellanriktning. Ett betydelsefullt undantag från
denna regel har dock den spanska katolicismen utgjort.
Romerska kyrkan — en förening av motsatser
Romersk-katolska kyrkans fromhet är »en förening
av motsatser». Fin, djup mystik förekommer vid
sidan om grovt sinnliga föreställningar. Dyrkan av
Maria, helgonen och Jesu heliga hjärta är vanlig och
omhuldas särskilt av jesuiterna. Till den undergörande
källan i Lourdes vallfärdar årligen hundratusentals
pilgrimer, undertro, radbandsläsande, avlat och
relikdyrkan är alltjämt utmärkande företeelser för katolsk
fromhet. Ordenslivet har de senaste årtiondena
befunnit sig i snabb utveckling, franciskan- och
jesuitordnarna hör till kyrkans främsta, och än i dag är
benediktinerna de lärdaste och mest förfinade
munkarna. Det moderna föreningsväsendet har tagits i
kyrkans tjänst, och såväl
ungdomssammanslutning-arna som de katolska fackföreningarna är betydande.
Populära religiösa folkblad och stora politiska
tid
ningar utges i mängd, och de regelbundet
sammanträdande eukaristiska kongresserna för främjandet av
nattvarden (eukaristi) åskådliggör på ett
utomordentligt sätt katolska kyrkans enhet och makt. I
biktstolen äger kyrkan ett fast grepp om lekmännen.
I de romersk-katolska länderna har den romerska
kyrkan i regel väl hävdat sin ställning, även om
sekularisering i vissa länder t. ex. Frankrike gått ganska
långt.
Katolska kyrkan är van att räkna på lång sikt. »Den
bedömer dagens makthavare och dagens paroller som
mer eller mindre efemära företeelser; själv vet den
sig vara oföränderlig och obetvinglig som de eviga
sanningar, den har att förvalta. Men dess ledning har
inte valt sin plats på åskådarläktaren ovan
stridsvimlet; den tager position i tidens brytningar och håller
sig inte för god för att syssla med det ekonomiska
samhällslivets jordbundna realiteter» (Gunnar
Aspe-lin). Det är inte minst denna förening av andlig
fasthet och smidigt verklighetssinne som gör katolska
kyrkan till en betydelsefull faktor i dagens
kulturpolitiska situation.
I kyrkans praktiska arbete spelar den s. k.
reträttrörelsen en betydelsefull roll. »Reträtt» betyder
ordagrant återtåg, tillflykt eller fristad, och
reträttrörelsen, som ledes av jesuiterna, ser som sin uppgift att
meddela undervisning i den inre samlingens och den
religiösa meditationens konst. Den psykologiska
teknik som härvid kommer till användning grundar sig
direkt på Loyolas »Exercitier» (se Loyola). Genom
reträtterna, som vunnit stor anslutning inte minst
från ungdomens sida och som företas både enskilt
och gruppvis, strävar de kyrkliga ledarna
målmedvetet att skänka människorna en fast religiös
förankring och bereda dem en motvikt mot det splittrande
och ensidigt utåtvända nutidslivet.
KONSTEN I VÄRLDENS FORNA HUVUDSTAD
Romersk konst. »jag har mottagit en stad
av tegel och efterlämnar en stad av marmor», sade
Augustus på sin ålderdom. Den romerska konstens
storhetstid börjar med kejsartiden. Men republikens
och medborgarkrigens tid var inte utan konst; den
lysande romerska porträttskulpturen börjar redan på
1 oo-talet f. Kr., och byggnadskonsten har vida äldre
traditioner. De äldsta bevarade templen är antingen
utvecklade ur den doriska typen (se härom artikeln
Byggnadskonst) och består av ett tempelrum med
framförliggande förhall eller också runda - de
senare säkerligen efterbildande campagnans runda
herdehyddor, vilka var rätt lika varandra 1900 e. Kr.
och vid Roms grundläggning. Templens kolonner är
smärtare och i rektangulära byggnader mera glest
ställda än i grekernas doriska byggnader. Rester av
mycket primitiva tempel - av soltorkat tegel med
kolonner av trä och prydnader av målat lergods
-finns ännu från en ganska sen del av republikens tid.
Ingenjörsbyggnadskonst och praktbyggen
Det som skiljer romarnas stenbyggnader från
grekernas är först och främst användandet av valv,
vilket tidigt och konsekvent övertogs från de gamla
etruskerna. Dalen mellan Palatinen och Capitolium, där
Forum Romanum ligger, torrlädes tidigt genom
anläggningen av Cloa’ca max’ima, »den stora
avloppsledningen», byggd som ett sammanhängande
tunnvalv, och på 140-talet f. Kr. anlades den första
akvedukten ovan jord och den första stenbron över
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
