Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runorna — en rundfärd bland runor och runstenar, runstavar och runmagi - Yngre runor - I vilken trakt uppstod runskriften? - Inskrifter med den äldre futharken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUNORNA 2891
Den norsk-svenska futharken.
Den danska eller vanliga futharken.
Den helstungna runraden.
slags förkortad, stenografisk runskrift, de s. k.
hälsingerunorna (utan »huvudstavar»; de tvärgående
strecken kallas »bistavar»). Sådan skrift torde man
framför allt ha använt i det dagliga livet, på träskivor
o. d., men detta förgängliga material har förstörts
under tidernas lopp.
När den latinska bokstavsskriften blivit vanlig,
kände man behov av att förbättra den av många
alltjämt använda runskriften. Genom att anbringa
punkter på eller inom den 16-typiga futharkens runor fick
man till slut fram beteckningar som nära
motsvarade det latinska alfabetets olika tecken. Dessa runor
kallas stungna eller punkterade. Sådana tecken
användes sporadiskt redan under den äldre
runskrifts-tiden men blev från 1100- och 1200-talen vanliga. De
användes medeltiden igenom och i vissa landsdelar
långt in i nya tiden.
Av de växlande futharkerna var den urnordiska
med sina 24 tecken och den helstungna runraden med
26 tecken bäst. Att nordborna inte kunde bevara de
ursprungliga 24 tecknen utan inskränkte sig till 16,
antas bero på en andlig utarmning, en tillbakagång i
kultur. I denna senare runrad betecknar ett visst
runtecken b och p, ett annat k och g, ja i-runan kan läsas
som j, i, e, ä eller ö. På många runstenar ristades
ordet trik. Det utlästes redan på runtiden dräng, dvs.
»ung man».
I vilken trakt uppstod runskriften?
Det har visat sig vara en mycket besvärlig uppgift
att fastställa var de första runorna skrevs. Tre
väsentligen skilda teorier har uppställts, och
diskussionen i frågan pågår alltjämt. Den danske
runforska-ren Ludvig Wimmer (1839-1920) lade i sitt arbete
Runeskriftens oprindelse og udvikling i Norden
(1874) grunden för den kommande forskningen i
denna fråga. Wimmer ansåg, att den man som skrev
de första runorna hade de latinska bokstäverna till
förebilder. Han ansåg också, att denna för germanskt
kulturliv utomordentligt viktiga skapelse skedde vid
Rhen, där romare och germaner stod i livlig
förbindelse med varandra. - Ett föredrag av den
skarpsin
nige norske språkforskaren Sophus Bugge och
resultaten av den svenske arkeologen, riksantikvarien
Bernhard Salins undersökningar angående
folkvand-ringstidens kulturströmmar (Die altgermanische
Thierornamentik, 1904) gav Sveriges främste
runfors-kare, Otto v. Friesen, anledning att uppställa en ny
hypotes. De äldsta runinskrifterna finns på föremål
som anträffats på det område som under 200- och
300-talen e. Kr. innehades av de ursprungligen från
Skandinavien komna goterna. Dessa bildade under
andra århundradet av vår tideräkning ett stort
germanvälde, som synes ha sträckt sig från Svarta havet
till goternas i nuvarande Ostpreussen kvarboende
fränder. Mellan goterna vid Svarta havet och deras
stamfränder i Skandinavien pågick till omkr. 375
livliga förbindelser, varvid runorna följde med norrut.
Enligt v. Friesen var det sålunda en got, nere vid
Svarta havet, som skrev de första runorna. Han var
förtrogen med både grekisk och latinsk skrift. Mest
hämtade han från den grekiska skriften, sådan den
användes i det dagliga livet, då man skriver raskt
(grekisk Æumu-skrift). Endast där det grekiska
alfabetet inte hade lämpliga tecken, hämtade han från
latinet (R, H, F, U). Det synes ha varit den under
folk-vandringstiden berömda germanstammen herulerna
som förde runorna från södern till Sönderjylland och
Fyn, där de tidigaste nordiska runornas centralbygd
var.
Under senare tid har några runologer gjort
gällande, att runorna utbildats norr om Alperna, kanske i
Böhmen (Marstränder), eller i Weichselområdet
(Askeberg) eller i södra Skandinavien (Moltke).
Inskrifter med den äldre futharken
Vad skrev man då med de umordiska runorna?
Flera brakteater är försedda med berättande
inskrifter. Så läses på Tjurköbrakteaten från Blekinge:
»Hjald gjorde åt Kunimund runorna på
romartribu-ten» (guldet, brakteaten). Något senare - särskilt i
Norge - försåg man bautastenarna med inskrifter.
Det är Nordens äldsta runstenar. En sådan präktig
runvård är Möjbrostenen i Uppland med en schvung-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
